98 Att Runeberg sedan, till och med som Nordensköld menar, möjligen med någon slags förkärlek skulle bemött de ynglingar som varit med om upproret, (om man så må benämna det), torde väl föga kommit sig deraf att han skulle, för bullrets skull hafva aktat dem högre, utan helt enkelt, derföre, att såsom ofta nog är fallet med de i läroverken bullersammaste ynglingarne, dessa protesterare i sjelfva verket voro dugliga och flinka ynglingar såsom t. ex. just Nordensköld sjelf, och så hade han icke afseende å deras tidigare visade bråksamhet, utan gaf dem den fulla vänlighet som han ansåg dem förtjena. Sådant öfverensstämde med hans lynne. En långvarig gråhet hyste han alldrig mot någon. Kände jag honom rätt, och att dömma af hvad jag härom hörde honom yttra så tror jag ock att gossarnes demonstration genom att skilja sig från Gymnasium als icke på honom gjorde något storartadt intryck. Hvad Nordensköld säger om Runebergs sätt att öfversätta de gamle författarne, förefaller mig också ganska fremmande, och ej heller öfverensstämmande med uppgifter af andra, af Runebergs fordna lärjungar, men kan jag naturligtvis icke bedömma. Och, som sagt, endast af likheter och kännedom af Runebergs lynne och karakter i öfrigt kan jag 1 finna sannolikheten af hans förhållande i ett eller annat afseende å Gymnasium. Att han var i hög grad uppretad märkte jag väl stundom, då jag kunde gissa att något angående rektorsbestyren vållade sådant. En gång då vid qvällsvards bordet någon fremmande just hade jemte oss börjat måltiden, och han blef bortkallad, blef jag halft glad deröfver, då jag fann att kycklingarne voro nästan sönderstekta och föga skulle funnit nåd för hans ögon. Jag hade sutit så intresserad och hört på samtalet att jag glömt att gå för att efterse min opålitliga kökshjälp. Huru strängt, ja i mitt tycke nästan för noggrannt Runeberg iakttog tystnad om hvad till gymnasium hörde, synes deraf att då våra egna gossar besökte läroverket, jag om dem fick veta föga annat än hvad betygen vid termins slut hade att berätta. Gossarne sjelfva, som nog eljest voro uppriktiga mot mamma, bådo mig att icke af dem fråga, emedan de voro bundna af kamratskapet att ej få sqvallra ur skolan. I alt annat hade jag så fullt Runebergs förtroende, att jag 2 verkligen bäfvade för ansvaret, då han hvad gossarne beträffade, såg nästan mera med mina än med egna ögon, och i enlighet med huru jag om dem framställde, liksom ock till största delen åt min omsorg lemnade deras uppfostran. Också förstod jag väl att uppskatta 1 bedömma 2 nästan