105 så ofta bildade sig, der Runeberg var själen, och när sång eller någongång äfven musik ljöd der, inom de öppna fönstren, kunde jag der nere se huru folk samlades utanför på gatan för att höra. Just vid den tid då reparationerne af den bofälliga nedra våningen pågingo, hade Runeberg begynt skrifva »kung Fjalar». Det bekymrade mig att han stördes af 1 arbetsfolket, och han anmärkte sednare sjelf, huru han märkt det mina steg då jag rördes i de yttre rummen, blefvo alt lättare i den mån jag nalkades hans dörr, emedan jag var rädd att störa honom. (Anledningen till att jag ordat om2 nedre våningens anspråkslöshet är att jag) sednare fått höra tvenne olika berättelser, hvardera grundade på ett skämt af honom och båda lika förvridna, dem jag vill berätta, och hvari dessa rum ha del. Vi suto nemligen en dag pratande tillsammans och jag yttrade något bekymmer öfver att reparerandet af de skrala rummen dock blef väl dyrt. Vi hade på denna tid ganska smått om att slå oss ut med endast lektors lönen, då de honorarier som betaltes för Rbgs arbeten ännu voro obetydliga. Runeberg svarade dock skrattande: »Åh Kung Fjalar, Nog betalar» menande naturligtvis att honorariet skulle betala kostnaden. Rimmet roade mig och jag omnämnde det för någon, minnes ej hvem. Åratal derefter fick jag från Köpenhamn höra berättas, huru vid ordnandet i vårt hus af en större lokal, jag ständigt och jemnt med påminnelser hade legat öfver Runeberg om att han borde se efter arbetsfolket, i stället för att sitta och skrifva kung Fjalar. En gång när jag åter med mitt kält hade afbrutit hans skrifning, skulle han i sin höga skaldeinspiration hafva vändt sig från bordet der han skref emot mig och högt dligt yttrat: Kung Fjalar Nog betalar Dina salarl! Menande naturligtvis att kung Fjalar vore mera värd än mina salar. Denna historie gjorde mig något ondt, icke allenast emedan jag trodde mig förstå att uppskatta Runebergs poesi, utan ock emedan de »salar» som då, enligt min egen önskan, inreddes åt mig och barnen, voro sådana att det fo[r]drades en smula ödmjukhet i sinnet för att finna sig nöjd med att bebo dem. Under en annan form återkom historien från Österbotten. Då lydde den sålunda: Runeberg hade sutit skrifvande Kung Fjalar. 1 reparationerne och 2 huru skrala rummen der nere voro