106 Jag hade då kommit och stuckit under näsan på honom, (så lydde ordagrannt sägen) en lång, lång lista på behofver för hushållet och begärt pengar härtill, yttrande tillika att alt detta dock blefve väl dyrt. Rbg hade då skrattande svarat: »Strunt på, låt gå, Kung Fjalar, nog betalar». Om jag i den Köpenhamnska berättelsen framstod som den egoistiska flärdfulla hustrun, så visades jag i den österbottniska nästan som en sådans motsatts, d. v. s. som en husragata, men i hvardera fallet som en person utan förmåga att kunna uppfatta Runebergs ande och lif. Och hade jag än kanske i mycket tycke af den bild som den österbottnis[ka] berättelsen afmålade, så hade jag dock inbillat mig att förstå honom så, som kanske få andra förstodo honom. Må vara att detta är djerft taladt, men föga hade ock någon annan så fått inblicka i hans själ som jag det fått göra. Sannt är att ofvanstående berättelse mera gäller mig än just Runeberg, och således kanske icke bordt få ett rum här, men det är en svårighet som vid dessa anteckningar ofta legat mot mig, att jag varit nödsakad att ofta nämna äfven mig. Detta ville jag undvika, men lyckas icke rätt, just derföre att jag ju dock måste erinra mig hvad som rör honom, genom att jag så må säga, 1 se honom i spegeln af min egen själ, och dessutom, då man under nära 50 år varit endast högst få veckor åtskilda, så sammanflätas äfven de minsta detailler af lifvet så, att man har svårt att kunna från den stora bilden lösplocka alla de små trådar som från den obetydliga slingerplantan fäst sig vid den. Dessutom, man tecknar ju2 invid pyramiderne och andra stora föremål ofta en vanlig menniskas lilla bild, just för att derigenom så mycket lättare kan fattas det storas proportioner. Men att också i ingendera af de ofvanstående berättelserna sådana de från tvenne skilda orter framställdes Runeberg är lik honom i verkligheten, är säkert, liksom tyvärr, nästan alldrig någon lyckats att framställa honom så, att bilden skulle likna honom, i de många uppsatser om Rbg dem man sett i tidningar och tidskrifter. 3 Af brefskrifning var Runeberg på det högsta besvärad. (Rätt afmålar han sig i detta afseende sjelf i ett fragment af ett bref till J. J. Nordström, som qvarlegat i hans gömmor. Han börjar det sålunda: »Skall jag ännu våga träda fram för Dina ögon med en så stor syndabörda af försumlighet, som den jag låtit komma 1 låta 2 ofta 3 Då jag här ofvan nämndt Kung Fjalar, föll mig i minnet med hvilket jubel Runeberg emottogs i Helsingfors vid Universitetets jubelfest högtidligheter ;