107 mig till last och det utan att äga det minsta att andraga till mitt urskuldande. Käre, gamle förbunds broder haf fördrag med en fattig cessionant i brefskrifningsväg, som längesedan sett sig tvungen att gifva upp staten och nu mera, om han också någongång kunde skrapa ihop några rader, icke vet hvem bland sina många fordringsägare han först eller sist borde söka tillfredsställa. Vanligen får då, vid så olyckliga förhållanden de närmaste och bästa vännerna vänta längst och detta har äfven Du kommit i tillfälle att pröfva nu med mig.) Kom ett bref som borde besvaras, så sade han vanligen till mig: »kälta nu på mig att jag kommer mig att svara». Visst bjöd jag till att uppfylla det mig ålaggda, men sällan ville det hjelpa. Mången gång grufvade han sig öfver sin skenbara otacksamhet, då han ej besvarat bref, äfven sådana som åtföljde författares gåfvor af böcker, musikalier och dylikt, stundom äfven till honom sjelf dediceradt. Mången ung författare sände honom af sina manuskript med begäran af omdöme om dem, blef sålunda utan svar, likaså en och annan som sände till påseende öfversättningar af flere eller färre af hans egna verser. Om alla dessa gjorde det mig ondt. Mången trodde väl uteblifvandet af svar betyda att Rbg ej fann deras produktioner värda ens ett sådant. Men någon utväg att afhjelpa deras bekymmer stod mig icke till buds. (Till personer, som jag i hans ställe kunde tillskrifva, bad han 1 stundom mig i sitt ställe expediera bref, och då, liksom med alla bref dem jag på hans vägnar skref, läste jag alltid upp dem för honom innan afsändandet. Emellertid hände dock stundom att om mottagaren var missnöjd med det svar de fingo så 2 blef man ond på mig och ansåg mig vara skuld till afslag eller hvad annat ovälkommet brefvet innehöll, till och med stundom då han hade sjelf dikterat det mening för mening.) Gällde det ett skämt kunde han dock vara road af att skrifva t. o. m. bref. Så t. ex. en gång, det torde varit då psalmboken trycktes, erfo[r]drades nödvändigt med dagens post ett bref till B. O. Lille. Efter att hafva uppskjutit till det sista, och jag enligt ordres hade »kältat», svarade han på min erinran om att posten snart skulle afgå, att nu skulle han sofva middag. Jag måste då ännu invända, att brefvet ju vore så oundgängeligen nödvändigt. »Skrif sjelf, så får du se hur godt det är», svarade han. Nå, ja, till en så bekant person som Läille var jag ju ej rädd att skrifva, och sedan jag derpå 3 skrifvit de behöfliga få raderna gick jag att för Rbg som låg på sin soffa, uppläsa brefvet, för att vara säker på att rätt hafva uppfattat hvad som borde sägas. I brefvet hade 1 of 2 vredga 3 så gjort