109 Söta Carolina, kom nu med det allra första hit, Runeberg ber Dig hälsa Tengström och säga att han ej får sätta några om och men för din hitkomst, om han har minsta förbarmande med honom, som denna tid får vara både värd och värdinna på en gång. Kära Du, hvilken lycka att jag helst fick opp gardinerna innan detta inträffade och att rummen ännu äro rena sen julen. Hvad hade jag annars företagit mig här, der det säges att visiterna göras redan andra eller tredje dagen. En låda ljus skulle du vara god och hemta med dig, vaxade eller ovaxade huru du tycker, äfvensom sex qvarter sticktyg till kristningsmantel, och den der lindan, som jag sist skref om. Jag bad väl Runeberg nämna om detta i hans bref till Dig, men som jag ej litar på hans kommissionärskap, så upprepar jag det åter här. Ursäkta de krokiga raderna, det går som det går att skrifva i detta skick, jag gissar att du väl finner stilen ock olik den vanliga. Din Fredrika. Liksom i detta 1 gyckelbrev, roade det ofta Runeberg då han var vid gladt lynne att skämta om sin 2 stora verksamhet i hemmet, i barnens vård, uppköp och dylikt hvarmed han alldrig i sjelfva verket befattade sig. En sådan der tafatt hjelplös och opraktisk person, sådan mången poet beskrifvits, var dock Runeberg ingalunda. 3 I sådant som roade honom, som t. ex. jagt och fiske tillhörande saker (liksom ock i vården om allehanda djur dem han uppfödde) var han både verksam, fintlig och handasläng. Rodde raskt och kraftigt sin båt, till dess han ej mera behöfde det, sedan sönerne började vexa upp, men också då någongång om så föll sig, men häraf kan jag ej påminna mig att han ens på skämt brukade skryta, såsom han det brukade om han någongång t. ex. vattnade eller satte stöd åt en vext i trädgården eller något dylikt, då han sedan skämtande tillegnade sig som sin förtjenst all fägring en sådan framdeles kunde utveckla, eller isynnerhet om han det minsta hade befattat sig med hvad annat som förekom. Likaså då han, besvärad alltid af att förvara någon nyckel, lät mig sörja för att schatullnyckeln fanns i behåll, då gycklade han om huru han ej kunde få pengar, utan att begära dem af hustrun. Ja, jag tror väl att t. o. m. folk någongång trodde verkligen så vara fallet, då han af mig fo[r]drade nyckeln. Men att (han icke ville ha besvär med nyckeln, kom sig ingalunda af vårdslöshet i affärsväg; han hade alltid full ordning och reda på kassan)4 Ofta roade det honom ock att genom alle- 1 skämt 2 utomordentliga 3 Roade 4 ja till och med i hurudana sedlar den bestod. Råkade han någon