112 enskildt stycke då redan kunnat finnas. Säkert är att det var i vår gamla gård som han började Kungarne. Att 1841 åtminstone en akt fanns skrifven, finner jag) 1 Att »Kungarne» sedan i många år hvilade med endast några, möjligen tre, akter skrifna är kändt, liksom att stycket återtogs och fullbordades först en liten tid innan det utgafs. (Af ett fragment af ett bref som Rbg hade skrifvit till utgifvaren af Kalendern Nordstjernan som svar på hans begäran om bidrag synes att han då hade en akt af Kungarne på Salamis skrifven. Han yttrar nemligen bland annat: »att nu insända det omtalta fragmentet har jag flere betänkligheter vid, framför alt att det skulle blifva för långt, emedan det för att äga helst något betydelse, skulle komma att utgöras af en hel vidlyftig akt ur en dram. Ett sådant stycke kunde icke gerna lämpa sig för kalendern, och något annat har jag icke nu». Också nämnes i brefvet om att Bokhandlarn trott sig genom Öhman hafva å Rbgs vägnar fått nån slags löfte om bidrag, hvilket Rbg förklarar som missförstånd af Boktryckarn. Då Lektor Öhman 1841 var rest till Sverige synes altså att af Kung: på Salamis då åtminstone en akt var skrifven. Till yttermera bekräftelse tjenar, att å papperets (samma der konceptet finnes) andra sida är tecknadt: 1 scenen. Leontes, Hyllos (går efter Tekmessa) 2 scenen. Leontes Leiokritos 3 scenen. Rhaistes, de förra 4 scenen. Leontes, den räddade 5 scenen. Tekmessa, de förre 6 scenen. Leontes ensam) Bland de första »fänrikar» som skrefs torde hafva varit Sven Dufva och v. Konow. Ofta hörde jag Runeberg tidigare tala om huru önskvärdt det vore, att någon ville skrifva en historie om 1808 års krig, och han dertill sökte öfvertala Lektor E. Öhman. Sjelf hade han, som kändt är, reda i Helsingfors börjat skrifva en roman från denna tid, ehuru han alldrig fullbordade den. 2 1 genom sammanställningen med datum af ett bref med andra data 2 Att man från flere håll sednare sökt utfinna, »hvem som menades» med den ena eller andra af de personer hvilka af Runeberg icke nämnts med namn i Fänrik Stål, liksom ock att man af de namngifne uppsökt alla möjliga små historiska upplysningar, bland flere personer af samma namn sökt taga reda på hvilken Runeberg just på det eller det stället menat, hvilka af dem som just den sagda dagen kunnat vara närvarande och som han således åsyftat och dylikt, var han långt ifrån att vara belåten med. Han ansåg detta vara störande för den poetiska verkligheten. Till de namnlöse hade han ock sällan haft någon personlig förebild. De voro vanligen personificationer af en eller annan sida af hvad han i sin själs föreställning såg och ansåg som sannt och verkligt. När de sedan af andra förseddes med stöflar och sporrar och historisk verklighet, så