126 Varnet. At alla, alla gaf det kejsaren Napoleon, den största gåfva lifvet dem kunnat ge de otacksamme — dock! Hvi räkna opp de skatter kriget skänkt. Charad. Mitt första är så rent till sin natur Och dock en källa till så många sorger Mitt andra är en evighetens bild Och liknar dock den hårda bojan äfven När derför älskarn åt sin älskarinna Mitt hela räcker, menas det: förbundet Blir rent som guld och långt som evigheten Kanske också en källa till bekymmer En boja tryckande för hela lifvet. Ett par småstycken som vi ej ansett böra ingå i Efterlemnade skrifter, må dock här få ett rum. 1 Ol vore jag ung. Vore jag skön och ung, Dertill ett rikes kung, Vore så kall du ej, Svarte ej ständigt nej. Men jag är gammal nu Blommar ej såsom du, Äger ej land och slott Hjerta blott kärlek blott. 1 Simningen. Kom hulda flicka, följ mig ned till näset Der vikens vind och fjärdens friska vågor Den kyla ge, vi fåfängt sökt i parken. Här hänger björken matta löf och gräset Förtvinar under middagssolens lågor, Och rosen lutar blek sin kind mot marken Der åter blommar vassen grön på sanden. Hennes önskan. Minutligt ej bättras en qvinna, Hur lifligt hon önskar det än, Ett fel kan förjaga jag hinna Men många dock stå mig igen.