127 Jag tänkte på henne. I skolan jag satt och läste Då gick hon förbi ibland Hvargång min lärare snäste Hugg fick jag på kind och hand Än nämnde jag tre för tvenne Än kom jag ej någon ihåg — Det var att jag tänkte på henne Det var att på henne jag såg. Ut kom jag i verlden vida Wann ära, rykte och namn, Såg vänner invid min sida Men glömde att öppna min famn Än denne än åter denne Blef kall som en vintrig våg Det var att jag tänkte på henne Det var att på henne jag såg. Nyss stod jag bland folkets skara Min kung mig rnalkades då, Begynte sin nåd mig förklara; Jag lär väl ej lyssnat derpå. Man varsnat ett moln på hans änne När bort han vände sitt tåg, Det var att jag tänkte på henne Det var att på henne jag såg. Man har på flere håll sednare sökt utfinna »hvem som menades» med den ene eller andre af de personer hvilka af Runeberg nämnts men icke namngetts i Fänrik Stål. Om de namngifne åter har man uppsökt en mängd små upplysningar, då flere personer haft samma namn, sökt att taga reda på hvilken af dem Runeberg menat, hvilken af dem som den sagde dagen just varit närvarande och således af honom åsyftad m. m. dylikt. Härmed var Runeberg långtifrån belåten. Han ansåg detta störande för den Ppoetiska verkligheten. Till de namnlöse hade han ock sällan haft någon personlig förebild. De voro vanligen personifikationer af en eller annan sida af hvad han i sin själsföreställning såg och ansåg som sannt och verkligt. När de sedan af andra förseddes med stöflar och sporrar och historisk verklighet, så mötte de honom som fremmande figurer. Detsamma gällde ock i många afseenden om personer dem han sjelf hade namngett. I mer eller mindre mån