137 till mig: »jag måste fråga professorskan som inte narrar mig. Brukar man simplefver pastej?» eller hvad annat gyckel som för ögonblicket var i fråga. (Då Löfgren hade höjt rösten vid att tilltala mig, glömde han sig ofta och fortfor att tala högt till Runeberg som var begåfvad med en ovanligt fin hörsel, men som då på spjufveri alltid lade örat till och såg så orimligt döf ut, att Löfgren alt högre skrek fram sina ord.) Om aftnarna kastade Löfgren ofta raketter och tände allehanda fyrverkeripjeser dem han förfärdigade, men icke ville det just mycket gå framåt med Runebergs porträtt, det han målade. Stundom då Rbg satt för honom, kunde ock Runeberg i hast taga på sig en alldeles förvänd min och förbrylla Löfgren. Det behagliga leendet som lekte kring Rbgs läppar och det ingen målare lyckats återge såg Löfgren och bemödade sig att måla, det ville ej lyckas. »Nog måste det komma fram», menade Löfgren på sitt eget halfbarnsliga sätt, men icke ville det dock komma. Äfven Amalia Lindegren önskade måla Runeberg. Första gången derom gjordes förslag var Runeberg 1 ej fullt återställd till krafter efter den svåra rheumatiska sjukdom han under hösten och vintern förut lidit af, och då han redan lofvat Löfgren att sitta för honom, ansåg han sig icke kunna uthärda med sådant honom alltid mycket besvärande bestyr. Något år sednare var alt aftaladt om hennes hitkomst för att måla Rbg, då kommo krigsrykten, rykten t. o. m. om fredsbrott mellan Sverge och Ryssland, och fruktande svårigheter i sådant fall, gaf fröken Lindegren återbud. Ledsamt att sålunda blef om intet en bild som väl troligen skulle blifvit ett verkligt och godt porträtt af de af ingen med full sanning återgifna dragen af Runeberg i sin hälsas dagar. Det fotografi porträtt hvilket af vår yngste son Fredrik togs under något af de sista åren af Runebergs lif, är visserligen ganska likt, sådan han vid denna tid syntes i allvarsamma stunder och tystnad, men ser ock derföre något skarpt ut. Sjelf var han dock intresserad af att låta Fredrik fotografiera sig, men det behagliga leende tycket, som dock 2 stundom ännu syntes kring hans mun, 3 fanns dock icke de stunder han satt, kanske litet tröttad af bestyret. För att förebygga att den ej må bli oobserverad vill jag här anteckna en på en lapp funnen reflexion. Torde dock redan vara tryckt. matt ofta försvann .