138 Den litterära polemiken bör vara som ett schackspel genom korrespondens, man flyttar sina brickor och brummar icke. En eftermiddag då på Kroksnäs hade samlats en mängd gäster var deribland Fredrik Ehrström, sångaren som satt musik till några af Runebergs tidigare stycken, och hvars melodier af Runeberg ansågs hafva träffat andan i hans stycken. Man vistades i den s. k. öfra trädgården der skämt och sång afvexlade. Runeberg tog Ehrström under armen, hemtade honom fram till mig och sade: »här äro vi nu, orden och musiken.» Det var Pingstdag, det vackraste vårsommarväder, björkarnes löf stodo som mössöron och alt i sin1 späda vårfägring. Runeberg skulle fara till Drägsby för att jaga några dagar. Barnen hade sitt lilla nöje för dagen ordnadt, och jag skulle bli ensam hemma. Ett besök på Drägsby hade jag längesedan bordt göra och nu föll mig in att jag ju kunde fara med, dröja ett par timmar och återvända med schäsen som ändå skulle gå tom tillbaka till staden. Min färd skulle sålunda ej vålla någon kostnad, och detta var något som ju måste fästas vigt vid i alla vändningar, om man önskade att så mycket som möjligt minska de ekonomiska bekymren för Runeberg. Nu föreslog jag för Runeberg att få medfölja, men fick afslag. »Du kan ju 2 fara i onsdag när häst i alla fall skall afhemta mig.» Jag tänkte väl på att då ej vore pingstdag och dessutom lätt hinder kunde inträffa, men hvarken ville eller tordes göra 3 invändningar, utan bjöd till att visa mig glad, oaktadt afslaget. Emellertid misstänker jag att Rbg sjelf i sitt sinne började smått ångra att han nekat mig det lilla nöjet, men (att det »manliga hjertat» som han som ung brukade säga, nu rörde på sig och han) ändå icke ville återtaga hvad han sagt, ty utan att jag kunde märka till någon yttre anledning dertill, blef han på dåligt humeur och knottrig, så att när han slutligen for, jag var nedstämd och smått tungsint i min ensamhet och 4 (sedan jag en stund hade försökt fördrifva tiden med en promenad på de, den vackra pingstdagen än mer än vanligt folktomma gatorna, tog jag, som ofta nog jag brukade, en bit papper, för att derpå skrifva något, det brukade lätta sinnet. Nu skref jag: »Pingst, vårens högtid, ack hur mången gång, Bland dina blommor, dina fåglars sång En fest jag firat, fast mitt hjerta då Var sällan vandt att utaf glädje slå, 1 fulla 2 medfölja om 3 anmärkningar 4 sedan jag först en stund spatserat på de den var