140 Runeberg älskade djur, ehuru det nästan syntes som om detta icke öfverensstämde med hans passion för jagt. 1834 om sommaren bodde vi i Tavastland nära Tammerfors å ett hemman, Hajhara, nära CommerceRådet Lundahls ett litet landställe. En son i huset, Carl Lundahl, ung och ifrig skytt, lossade sina skott på likt och olikt, och Rbg hade sin fröjd af att narra honom att skjuta än på en stock, än på en bulvan. I ifvern sköt gossen en dag en trasthona, som hade ungar. Runeberg gaf honom en allvarlig lexa för slikt ofog, och samlande ungarna ur boet, hemtade han hem dem, uppfödde dem med först hackade ägg och småningom annan föda. Huruvida de från början voro flera, minnes jag ej, men fyra blefvo vuxna och hade full frihet att färdas ute efter behag. Småningom syntes de på hela dagen icke till, mera än tre à fyra gånger dagligen, då de kommo på vår trappa alla i rad, skrikande och pockande på mat. Slutligen blefvo de borta, vare sig att de råkat ut för ofärd eller att de börjat finna tillräkligt föda och derföre ej mera brydde sig om 1 att uppsöka fosterhemmet. Nästa hemdjur som jag erinrar mig var en grönsiska. Runeberg tog den ur boet då den var så späd att han måste mata den genom att med en penna öppna näbben och införa maten. Den blef utmärkt snäll och tam. Också den fick vistas ute i frihet, och kom hem endast för att söka mat och sällskap, och var den om än huru långt borta, visst svarade den gällt och kom flygande blott man ropade »Pii». Den sommarn bodde vi på Stansvik. Då Runeberg satt, skötande sitt fiske, långt ut på sjön, kom lilla siskan som en pil skjutande från skogen och satte sig på hans hatt. Ville man locka hem Pi från 2 träden så tog man vanligen Rbgs halmhatt på hufvudet, då kunde man vara säker att Pi kom och satte sig derpå. Var vädret fult så trifdes Pi bäst inne, var nog snabb att komma när den ropades, men då Runeberg engång ville schasa ut den, hann den alltid in tillbaka innan han hunnit få fast fönstret. Runeberg medförde den till staden, der den naturligtvis måste hållas inne. Vår älste gosse, Ludvig, som då var en liten en som just börjat färdas på egna fötter, brukade under sina små kringvandringar peka med sitt lilla finger åt Pi, hvar den råkade sitta, då den hoppade ned derpå, och så promenerade barnet med siskan på fingret i kring i rummen och detta såg särdeles nätt och behändigt ut. En vinterdag då jag klädd i kappa gått för att göra ett besök och man lyfte kappan af mina axlar, skreks ett gällt piii, och siskan flög ut. Mig ovetande hade den sutit på mig då jag på- 1 fosterhemmet 2 skogen