145 Endast ack af några skrikor 1 Vann min kärlek sympati, Två Marior, två Fredrikor Och en Emelie. En 2 afton då Stjernström var hos oss, och vi just suto till bords, hade något dylikt skämt varit i fråga och Runeberg sade leende: »fråga Stjernström om det är så lätt att vara artist och vara så förskräckligt trogen» Helt allversamt vände jag mig nu till denne frågande 3 (upprepande samma ord): »är det så lätt att vara artist och vara så förskräckligt trogen?» Stjernström tog sig smått med handen om kinderna, jemkade servietten under dubbelhakan, såg litet rolig ut och svarade: »Svårt är det». (Om Stjernströms dubbelhaka sade Runeberg engång: det märks att naturen velat skydda det fina vackra ansigtet, att det ej må fara illa och derföre har försedt det med mjuka dynor till dess skydd.) Castrén skulle resa till Sibirien, Lönnrot till Kajana, man ernade skiljas der vägen grenade upp åt norr, Kellgren och Robert Tengström i lätta promenaddrägter kastade sig hastigt i en isvoschiks släde för att följa dem en bit. Men man for förbi vägaskedet, man skulle fara åtminstone till Henriksdal, gossarne i sina lätta drägter medföljde. Hur det var så beslöts att 4 resa till Borgå, att hälsa på Runeberg. Dageligen skulle herrarne resa derifrån, men det blef dock ej af. Tredje dagen af deras härvaro måste Rbg på eft. m. på Gymnasium, ja, medan han var borta skulle nu afresan utan dröjsmål ske. Nu kom Rbg till mig i nedra våningen och berättade skrattande att han hade läst tamburdörren utanföre och sålunda stängt in dem, för att de icke skulle slippa bort, och varnade mig att ej släppa ut dem om de skulle bulta på, och dermed gick han. Han hade just hunnit gå, då det rann mig i hågen att herrarne just hade slutat sin middagsmåltid och ej ännu hunnit få kaffe. Hvad ville jag nu göra. Mitt värdinne samvete tillät mig icke att lemna dem utan caffe; men att öppna dörren för dem hade Rbg förbjudit. Slutligen tog jag med mig en af tjensteflickorna som bar kaffebrickan, öppnade dörren, vid hvilken alla herrarne stodo tätt samlade och funderade huru den skulle kunna fås öppnad, och så anhöll jag ödmjukast att de ville ha godheten att anse sig som fångar på hedersord, 5 och icke löna min välvilja för deras kaffe, med att rymma. Detta lyckades. 1 Har jag vunnit 2 annan 3 med upprepande 4 hälsa 5 för att 10