158 eller smärta. Något vackert eller skönt kunde lättare locka en blinkning och en tår i hans öga.) Frestande vore deremot att söka teckna de många olika leende ansigten han hade. Då han var ung brukade jag påstå att han hade ett långt och smalt ansigte, och ett annat som var kort och bredt, utom alla öfriga. Då Markus Larson porträtterade Runeberg, frågade jag om han varsnat det Runeberg bestode sig många olika ansigten, minst ett dussin hvarann olika, tillade jag. »Säg hundrafemtio, så kan det något förslå», svarade Larson. Säkert är att om ock ej just så många, så nog voro de dock en hel hop, och en målare, som under månadtal dagligen såg Runeberg, måste naturligtvis komma att observera 1 att så var. ; Då Larson blifvit nämnd, må jag ock här om honom uppteckna något. (Då han sjelf skref sitt namn med endast ett s 2 hvilket han sade sig med afsigt göra, så 3 bör väl icke, ehuru så ofta sker, det af andra tecknas med tvenne.) Det har blifvit berättadt att Larson vid sitt första besök hos Runeberg, på Kroksnäs skulle sagt: »behöfs ej presentation, tvenne genier igenkänna hvarandra genast», liksom också berättats att Runeberg sednare på qvällen skulle tillrättavisat Larson för hans förslag att taga rocken af sig, genom att åt mig säga det han föreslagit mig att bortlägga min mössa. Redan vid denna tid hörde jag illa och kunde således icke vara fullt säker på att icke så passeradt, men sådant syntes mig 4 illa öfverensstämma med den aktning, ja jag kunde väl säga vördnad, hvarmed Larson alltid bemötte Runeberg, hvarföre jag frågade Runeberg huruvida de uppgifna orden ömsesides blifvit sagda. Han förklarade att så icke vore fallet. Troligen har någon då närvarande person berättat något om de båda »geniernas» möte, och historien har sen vidare utstyrts i enlighet med Larsons egendomlighet i öfrigt. Troligt är visst ock att Runeberg något sade om min mössa, emedan han ofta nog kunde gyckla med mig, då han såg mig för ståtens skull någongång bära en sådan, den jag deremellan sällan bar, just emedan han ej tyckte om det, och han äfven gerna dref med mig derom, när jag någongång påklädt mig en sådan. Jag nämnde Larsons aktning för Runeberg och den var verkligen anmärknings värd. Under de fem månader han vistades i vårt hus, hände alldrig att han skulle på ringaste sätt brustit i det alra aktningsfullaste bemötande mot Runeberg, och denne var dock mången gång ganska kort om hufvudet mot Larson. 1 förhå.landet 2 så torde icke 3 torde 4 så