159 Runeberg hade nyss innan Larson slog sig ned hos oss, varit svårt sjuk, i 1 ytterst plågsam rheumatisk verk och störd till lynnet och var mot slutet af Larsons långa besök ofta besvärad af honom, men denne tålte af Rbg alt, och tycktes anse honom stå så högt att alldrig i något afseende kunde komma ifråga att anse sig stå i jemn bredd med honom. Äfven mot mig uppförde han sig i allone hyggligt och aktningsfullt, och friheter sådana jag såg honom taga sig hos andra kom i vårt hus alldrig i fråga, om jag undantar att han ett par gånger ganska legert bjöd en hop fremmande till huset, på en tid då efter sjukdomen Rbg sjelf icke ännu hade inbjudit några gäster. En underlig blandning af finaste snillrikhet, blixtar af ljus och okunnighet i de enklaste och vanligaste begrepp, såväl moraliska som eljest i allmänna lifvet gällande, utgjordes af hans samtal, då vi suto ostörda här hemma och samtalade, 2 och mot Runeberg var då hans sätt nästan lärjungens mot sin mästare, och hvarje tillrättavisning, om ock bjert nog sagd stundom, emottog han med största foglighet. Också jag tog mig stundom friheten att ge honom »mor»-aler och han syntes alldrig förtycka dem, liksom jag ock till min förundran såg huru tåligt han fördrog de otaliga, stundom mer än lofligt enfaldiga, anmärkningar vid hvad han målade som gjordes af den mängd menniskor hvilka ofta ordagrannt sagt, trängdes i det rum han begagnade som atelier under den tid han vistades hos oss. Här satt han under fullt prat af omgifningen och sjelf deltagande deri, målade, tog stund om] ett glas af det vin som Runeberg 3 dagligen lät framställa, och bjöd deraf åt de omgifvande. Mången gång såg man honom till och med på taflan ändra hvad en eller annan anmärkt som fel, men det sällan till arbetets fromma. Runebergs råd begärte han ofta, och syntes sätta värde på dem. Runeberg anmärkte att Larson ägde mycken likhet med hvad man känner om Lidner, samma blandning af snille och oförnuft, samma medlidsamma hjerta, och sammad 4 regellöshet i många fall, och man kunde ej annat än finna sanningen häraf. Något egendomligt hos Larson, hvar det låg kan jag ej rätt säga, var ett obehag som ej allenast jag, men ock enligt hvad jag af andra fruntimmer hörde, en hvar af oss kände vid beröring med hans person. Man satte sig ogerna bredvid honom eller tog honom i hand, ja t.o.m. att lukta på en blomma, den han just sysselsatt sig med, ville man ej gerna. Vet dock ej om det endast voro vi fruntimmer 1 en 2 men 3 alltid 4 brist