160 som kände detta obehag, eller om det ock föreföll lika för kariar. Någon har sagt mig att äfven Almqvist skall hafva ingifvit en dylik obehaglig känsla. Alldeles vidunderlig var den snabbhet med hvilken Larson målade. En stor tafla en lugn sjö med holmar, målade han på precist 7 1/2 timme, dessa timmar fördelade på tvenne dagar. Vi voro då i H:fors, och hade 1 vårt hem hos min syster, der ock Larson målade taflan. Här visade han nogsamt sitt framfusiga väsende, och benämndes af tjenstefolket der dem emellan »Husbond», emedan de ansågo hans beteende vara en sådans, i det för honom villfremmande huset, der den frejdade konstnären dock bemöttes på det artigaste. (En anekdot som jag hörde Larson sjelf omtala, må jag nämna, ehuru icke den på något sätt berör hans förhållande till Runeberg. Larson hade på en exposition i Paris stannat framför en tafla der en häst var afmålad af någon berömd mästare, hvem minnes jag ej. En annan åskådare hade stått framför samma tafla, och klandrande yttrat sig om hästens grimma, sägande den vara orätt utförd. Larson försvarade grimman, och påstod den vara rigtig. Den fremmande blef ifrig. »Förlåt, min herre», utbrast han, men den saken förstår jag mig på, jag har varit stallmästare, och jag säger att grimman sitter orätt.» »Förlåt, min herre», svarade Larson, »men jag 2 förstår mig på den saken, ty jag har varit saldellmakageil, och jag säger att grimman är rätt målad.») Under sin vistelse hos oss målade han en gång en tafla på två timmar, en annan gång en på en timme. Då han en förmiddag hörde att det vore Doktor Wallgrens namnsdag, sade han: »Ja, men den Wallgren är en sån hygglig karl, jag har lust att måla en tafla åt honom» och ganska riktigt spände Larson upp duk och förde på eft. m. till Wallgren en tafla ännu helt våt af samma dags målande. Ett stort fel var att han sjelf var smickrad af det uppseende hans snabbmålningsförmåga gjorde, och derföre ofta lade mera an härpå, än på utförandet. Ett annat fel som jag märkte honom begå, var att han icke undvek att begagna äfven någon färg om hvilken han sjelf sade att den förändrades med tiden, och alravärst var, att, genom hans sätt att måla utan grundläggning, gerad på duken, det ena föremålet efter det andra, så åstadkom han taflor hvilka småningom 3 förlorade sig. Färgerna sögo sig med tiden in i duken, somliga mer, somliga mindre, och då jag dagligen varit i tillfälle att observera de taflor vi af honom 1 qvarter 2 har varit salmakargesäll 3 förändrade sig