161 äga, och dem jag såg utgå från hans pensel, så har jag fullkomligt insett detta. Öfver flere af dessa taflor låg när de målades en fin luft, en skir dimma af solsken, om uttrycket tillåtes, eller ock på andra af fukt och verklig dimma; inom ett par år hade den försvunnit och en viss torrhet inträdt i stället. Runeberg lät sednare öfverfernissa taflorna för att åtminstone minska det osköna intrycket af de olika färgernas olika insupning i duken, hvaraf hade uppkommit att somliga ställen sågo matta och dunkla ut, under det andra 1 lyste af en deremot opassande glans, som om de varit våta. Genom denna öfverstrykning återkom ock till någon del den försvunna luften, men dess första fägring återfick den alldrig. Att samma fall inträffat med åtminstone de fleste äfven af Larsons öfriga i verlden spridda många taflor tar jag för gifvet, och detta förklarar äfven hvarföre redan nu mången tycker vid åsynen af hans verk, att hans konst icke var värd den stora beundran den på sin tid väckte. Något som bidrog i betydlig mån till att Larson målade med sådan snabbhet, var hans bruk af knifven, eller rättare af ett af honom sjelf tunnt skrapat verktyg, af hvad material det var mins jag numera ej, men böjligt och elastiskt som hvalfiskben. Detta visade han mig skrattande, samt huru han dermed utförde sina skrofliga bruna berg, och att mången velat stjäla konsten af honom, men att han dolt den. Äfven Kung Carlos hade bedt honom tillsäga när han målade, för att komma och se på, hade härom till och med ett par gånger påminnt, men Larson mente sig icke velat lära honom sin hemlighet, och undandrog sig äran. Hurvida konsten verkligen för målareögon var någon hemlighet känner jag ej, men för en oinvigd såg det visserligen ganska behändigt ut. (Den duk som begagnades till taflan borde ock nödvändigt vara fyrskäftad om skrapningen skulle göra rigtig verkan.) När Larson målade, var han van att på ett bord bakom sig ha ett litet batteri af fina lätta viner, hvarmed han flitigt serverade såväl sig sjelf som andra närvarande personer, detta kände Rbg, hvarföre ock så ställdes för honom, men då detta vid hans långa qvardröjande föll sig i längden altför kostsamt, så gaf Rbg tillsägelse om att framställa starkare och mera förslående viner, ja slutligen till och med öl. På Runebergs 2 tillsägelse hade jag i början af hans vistelse hos oss ordnadt vårt bord temmeligen fint, och tyckte mig sen 3 svårligen kunna just förändra det. När han slutligen lemnade oss sade Runeberg såväl härföre, som 1 glänste 2 vilja 3 föga kunna 11