163 vistelse hos oss. Men vår H:fors resa fick ett sorgligt slut. Vid återkomsten stego vi ur från ångbåten vid Hammars. Runeberg, som sökte att skaffa båt och roddare för att föra oss till Kroksnäs, blef varm derunder, kastade kappan af sig och for hem öfver sjön. Redan vid stranden på Kroksnäs kände han sig svårt angripen af rheumatism, lade sig vid hemkomsten genast och låg så länge 1 alldeles ur stånd till hvarje rörelse och lidande af ytterligt svåra plågor. På Kroksnäs blef redan kallt i rummen, och daglig läkarvård kunde heller icke fås. Med yttersta svårighet lyckades i medio october att få honom flyttad på en bädd möjlig att nedbära till en båt och derifrån sedan upp till hemmet i staden, der ännu under flere veckor icke ens hans säng kunde ombäddas, emedan minsta omflyttning vållade honom så svåra plågor. Slutligen minskades plågorna och till jultiden var han åter frisk, ehuru länge kraftlös derefter, och hade, som jag tror ännu als icke varit utom hemmet, då Larson till jul kom och sedan qvarstadnade. Snart efter det Kungarne på Salamis lemnat pressen, utgafs af Regeringen en icke obetydlig summa (1000 rub. silfver?) hvilken såsom pris borde tilldelas författaren af det bästa dramatiska arbete, som under sednaste två år i Finland sett dagen. Runeberg, G. Lagus, Alexis Kivi, T. Lindh(?), hade, skulle jag tro, alla då nyss publicerat sorgespel, men vare sig förmätenhet eller hvad det var, visst trodde åtminstone jag att Rbg’s vore det utmärktaste. Sannt är att jag ej hade läst Kivis arbete, då min kunskap i finskan ej var tillräklig härtill, och likså sannt visste jag väl vara att ju i mångas ögon endast det att arbetet var skrifvit på finska skulle höja det högt i värde öfver sina 2 samtida skrifna på svenska men till och med denna tyngd i vågskålen inbillade jag mig att icke skulle förslå att höja Kivis förtjenst öfver Runebergs. Emellertid ansåg Runeberg sjelf, att ifall priset skulle tilldömmas honom, han dock icke skulle vilja anse sjelfva pengarna som annat än för honom ett medel att till litteraturens fromma kunna uträtta något annat godt än hvad han ju äfven utan priset skulle hafva skrifvit. Nu föreslog jag, och har skäl att tro det mitt förslag skulle, ifall Rbg erhållit priset, af honom hafva blifvit antaget, att prissumman i så fall skulle utsättas på ränta och bära ränta på ränta, för att hvart femte eller möjligen hellre hvart tionde år, alt hvad sålunda i räntor influtit, skulle utdelas som understöd för något skönlitterärt sträfvande. Snart befanns dock att omtanken härom varit ganska onödig. Priset gafs åt Kivi, och var jag sedan ganska nyfiken att kunna läsa ett arbete, som ju måste 1 ett par månader 2 jemnlikar