164 vara åtminstone jemngodt med Kungarne på Salamis, så framt icke prisdomarne måste anses för att hafva följt ganska besynnerliga åsigter. Sannt är väl att F. Cygnaeus i ett utlåtande, tryckt sednare, i något af honom utgifvet häfte, lifligt förordar prisets tilldelande åt Kivi på grund af dennes behof af penningeunderstöd, hvilket Rbg ju väl kunde umbära, men icke kan man gerna tänka sig en så besynnerlig fundering gällande, som den att pris borde 1 tilldelas icke åt det värdefullaste arbetet, utan åt den fattigaste författaren. Huruvida en sådan regel äfven följts vid utdelande af de pris Konstföreningen nu några år fått utdela, är väl icke kändt, men tyckes sådant dock icke varit fallet. Om man nu altså ej vill beskylla de prisutdelande herrarne för en besynnerlig sammanblandning af begrepp, så måste man antaga Kivis arbete hafva stått öfver Runebergs, då det var om ett pris för det bästa arbetet, icke om ett understöd de hade att bestämma. Många data om inträffade händelser vore visserligen att för de år vi tillbringade i Borgå och innan Runeberg insjuknade anteckna, såväl om den stora af Finlands folk åt Runeberg gifna national gåfvan, som ock om af veteranerne och deras efterkommande gifna ståtliga silfverkannan, m. fl. andra gåfvor, om Runebergs resa till Sverge, och alt hvad honom der vederfors af heder, om ordnar och utmärkelser af flere slag, men då jag har skäl att tro det Strömborg noggrannt till dag och datum upptager alt sådant, så anser jag onödigt att derom något anteckna. Så har jag i allmänhet i dessa anteckningar förbigått alt sådant som jag haft skäl tro att Strömborg skrifvit om, ehuruväl jag är öfvertygad om att i alla fall jag, högst onödigt, antecknadt troligen mångahanda som han omordadt. Anekdoter, sådana jag hört Runeberg om sig sjelf berätta har jag ock till det mesta undvikit att anteckna. Att söka till 2 att återge dem, liknar väl mycket dens företag, hvilken, då han en gång hört Rbg uppläsa t. ex. N:o 15 Stolt, skulle företaga sig att med stöd häraf återberätta det. Han skulle kanske berätta om att det var en figur som 3 slogs och som Döbeln kallade Fähund, och gaf några blodiga kläder åt. Föga annorlunda vill det utfalla med de omberättelser som göras efter Rbgs mund[t]liga berättelser. Man kan kanske igenkänna hvad som menas, men andan är borta, Runeberg finnes der icke. Har då väl berättarn talat osannt? Nej, men — som sagt — Runeberg finnes der icke. Också blandar sig i hvarje sådan återgifven historie så mycket af återberättarens egen karakter att den vanligen bortskymmer Runebergs. 1 gifvas 2 att för mig 3 sloddes