168 färdiga att på sjömannavis gripa till knytnäfvarna, ställde sig bakom Runeberg och sade: »hör du Ludvig, om du behöfver akterhandskarl så lita på mig.» Desse få minnesord har jag velat egna den hurtige sjömannen, så mycket hellre som han egnade mig vänlighet och välvilja. Af Runebergs närmaste umgängesvänner under de första årtiondena af vistelsen i Borgå, är skäl att nämna Tullförvaltar Drejlich, som af honom högt värderades. Han var dessutom ifrig jägare och äfven god jagtkamrat på de färder de ofta företog tillsammans. Då jag med honom icke var mycket bekant, vet jag icke att mycket orda om honom. En annan af Runebergs närmaste var Konrektor Hornborg, af honom värderad och afhållen. Bland de herrar som ofta besökte Rbg vid denna tid, syntes Hornborg mig den som finast och sannast uppfattade månget drag i Rbgs poesi. Hornborg var stundom något stillsam i tal och later och stannade ofta under talet med ett litet fundersamt ljud och då vid andra gästers närvaro det led in på qvällarne och samtalet blef rätt ifrigt och gnistrande, hade han ofta svårt att få komma till orda, ty då han ett ögonblick stannade i talet och i allmänhet talade mindre fort, hade de öfrige i sin ifver redan hunnit taga ordet af honom och hunnit långt förbi. En eft. m. då Rbg för Hornborg och ett par andra herrar hade uppläst komedin Trassel, hördes 1 från hans rum oupphörliga skrattsalvor, och sedan kom Hornborg in till mig och ålade mig att mana på Runeberg att han skulle fullända stycket. I allmänhet gycklade Runeberg icke mycket med honom, stundom dock såsom i verserna på hans rakknifvar, (införda i Efterlemnade skrifter . Också när Hornborg en gång vänligt yttrade till mig att Runeberg väl kunnat få en vackrare hustru, men icke någon som skulle passat honom bättre, så fick han höra af att det var oartigt att rent ut säga ett fruntimmer det hon ej vore vacker. Med Domprosten Lindh deremot utgjorde samtalet mest idel skämt. Den älskvärde och präktige gubben hade en hop egenheter, och långt ifrån att misstycka Runebergs skämt med dem, roade det honom. Det omtaltes i staden med intresse huru en späd och ingalunda kraftfull ung man, Löjtnant Mörtengren, kastat sig i ån vid islossningen för att rädda en gosse som fallit in mellan isstycken. Kort derefter gafs sällskapsspektakel, Mörtengren spelade med. En del herrar torde tillbragt qvällen tillsammans efter spektaklets slut, och Runeberg såsom ej alldeles sällan hände, öfvertalade ännu då sällskapet åtskiljdes, en eller annan att följa med sig hem. På förmiddagen sedan de språkat tillsammans natten om hemtade 1 deruppi-