176 Samma år då Runeberg för sista gången tillbringade sommarn på Kroksnäs, hade han samtyckt till att af vårt stora, dåmera så tomt blifna hus, uthyra några rum åt Lektor Strömborg med famille och blef detta oss till 1 stor trefnad och glädje. 2 Föga någon dag förbigick utan att åtminstone fru Selma Strömborg kom in till oss, om ock endast på en liten stund. Genom dem 3 hade vi en slags gemenskap med den yttre verlden, 4 i vår lilla tad som vi eljest voro nästan skilda ifrån numera. Deras trogna och uthållande vänlighet och välvilja gjorde mången bekymmerfull stund drägligare, och såg Runeberg dem alltid med 5 fägnad med hjertlig tillgifvenhet besvarande deras hyllning och vänskap. Också deras tvenne barn, en äldre och en liten flicka, såg han gerna, då de med 6 Selma stundom följde in till honom. Då Runeberg fortfarande under sin sjukdom till det mesta sjelf skötte sina affärer, var Strömborg honom ock vanligt till biträde med sådant som hvarken han sjelf eller jag kunde i den yttre verlden besörja. Också då Runeberg, icke belåten med de ändringar hvilka psalmkommittén hade gjort i Runebergs och den förra komitténs utgifna psalmbok, så var honom Strömborg behjelplig vid antecknandet af 7 anmärkningar. Då min synförmåga vid den tiden då Runeberg förehade detta granskningsverk, hade blifvit svårt angripen, så kunde jag ej härmed biträda honom. Strömborg intresserade sig sjelf lifligt för saken, när han nu hade kommit in uti hvad den angick. De första åren af vår sammanlefnad märkte jag stundom att han var misstänksam och icke fullt litade på mina ord. 8 En gång tilldrog sig något, som på mig kunde kasta en skugga den jag icke ägde annat medel att vältra ifrån mig, än blott mitt ord. Jag sade då: »har du någonsin under de tio år vi lefvat tillsammans funnit att jag sagt dig ett osannt ord, 9 eller sökt föra dig bakom ljuset, vare sig i stort eller smått, eller har jag någonsin sökt dölja något för dig, då må du nu misstro mig, men har jag varit fullt ärlig och upprigtig alltid, så tro mig nu, då jag säger att jag i denna sak är fullt oskyldig.» Och han trodde mig då, och under vår mångåriga sammanlefnad, syntes alldrig 1 en Dessa blefvo oss förmedlades hvilken eljest var temmeligen ringa och förmedlades nästan endast största nöje sin Runebergs ehuru väl jag visste med mig att intet i verlden skulle förmått mig till att i något, hvad helst det än hade gällt, vara annat än fullt ärlig emot honom. 9 att jag ej varit fullt ärlig emot dig . n Ct