177 sedan hos honom tvekan eller misstro till mig. Han sade sednare att han före vårt giftermål sett exempel på huru en eljest älskvärd qvinna förehaft allehanda osanningar och gömsel för sin man, och att detta kommit honom sjelf att bli misstrogen. Under många de första åren af hans sjukdom, var det dock som om han åter icke skulle litat fullt på mina ord. Han trodde att jag kanske af undseende för den sjuke icke skulle sky en eller annan 1 välment osanning. Också nödgades jag visserligen, 2 under den första, svåraste sjukdomstiden, söka att dölja t.ex. någon inträffad ledsamhet, huru plågsam än sådan osannfärdighet var, så att jag till och med3 för 4 läkaren, Prof. Wallgren klagade5 öfver tvånget att vara osann. Han tröstade mig med att säga det jag nu så borde och måste. Då likväl sjukdomen blef långvarig, så måste dock sådant dagtingande upphöra, och jag söka att så skonsamt som möjligt gifva 6 Runeberg fullt upprigtiga meddelanden om allt, äfven sådant som jag nogsamt visste att det skulle förorsaka honom obehag. Också är det säkert att om han skulle märkt det han blefve behandlad som en person hvilken borde skonas och ej kunde få full sanning i allt, detta ofelbart skulle plågat honom mera, än meddelandet af hvarje, om än ledsam, sanning, och skulle såväl förstört hans lynne som ock gjort honom misstänksam. Såsom ock alltid följden blir af slikt välment döljande. Nu deremot återkom han ock småningom nästan helt och hållet till sin fordna förtroendefullhet. Endast en eller par gånger sade han med ett litet blekt leende: »Kanske säger du att min tankeförmåga är orubbad, blott för att lugna mig.» Gud vare lofvad, i detta afseende behöfde ingen osanning försäkras. Den förfärliga olycka som så ofta medföljer slaganfall, att den som deraf drabbas blir nästan barn på nytt, den slog icke Runeberg. Hans tankeförmåga var 7 densamma som förr, hans minne så klart som väl sällan någon vid hans år äger det. Icke allenast minnet af hvad fordom inträffat, detta är vanligt hos åldringar, men att så som han ihågkomma hvarje småsak från den närvarande tiden, detta är ovanligt, till och med ibland unga personer. Läste jag t. ex. för honom en biografi öfver någon, om än ej särdeles intresserande personlighet, så mindes han, efter att endast sålunda nästan sagt i förbigående hafva hört det, personens såväl födelseår m. m. som ock mången obetydlig omstän- 1 osanning 2 huru svårt det än var, 3 deröfver vår öfver tvånget att nödgas honom klar SSE 12