178 dighet. De flesta märkeligare personers födelse och döds år mindes han, och likaså många ganska obetydliga personers, så att jag skämtande 1 stundom kallade honom Tullindberg! Dennes bekanta kännedom om människors födelse och dödsår kunde dock naturligtvis icke Runebergs täfla med. I sin hälsas dagar var Runeberg högst likgilltig för hedersbetygelser och beröm, ja stundom besvärad deraf. På sin sjuksäng var han deremot fägnad af sådant, och hörde med nöje sig föreläsas, eller läste sjelf de lofordande bedömmanden som ofta i tidningar och tidskrifter förekommo, och blef missnöjd när något uttryck utvisade att man ej förstått honom, eller eljest på något sätt i hans tycke gjort honom orätt. Tidigare kunde han t.o.m. vara plågad af serenader och dylikt, och framför alt var han 2 högst besvärad, ja rent af plågad af tal som för honom höllos. Berättade ock sjelf huru han på en stor fest i Upsala, tillställd till hans ära, hade slutligen rent af rymt unnan till sitt hem, då ännu ett tal grydde, just då han hade begynt att sälla sig till studenterne och hoppades få fraternisera med dem. Nu, under sjukdomstiden, kunde talhållande icke komma ifråga, men hvarje annan heders och vänlighetsbetygelse gladde honom. Om blott hälsotillståndet för dagen icke var särdeles skralt, så gladdes han af att sångare 3 hyllade honom med sin sång utanför hans fönster, och hälsade dem gerna vid fönstret om han orkade, hvilket under hans hälsodagar föreföll honom såsom en hel besvärlighet. Stundom kunde han nu ock inne hos sig emottaga och hälsa de sjungande. Då jag en gång för honom sjelf anmärkte om denna olikhet, sannade han sjelf med, och tycktes mena att det väl nu kunde vara en svaghet i följd af sjukdomen, att alt sådant nu gjorde honom fägnad, det han förr ej satt värde på. 4 Att han ock sjelf åtminstone i yngre dagar icke brukade hålla tal, sade han och berättade skrattande en gång när på någon tillställning studenterne hade firat honom och burit honom, huru han då hade yttrat något som jag väl ej erinrar mig ordagrannt, men som ungefär lydde: »jag tackar Er af hjertat mine herrar» och så hade han tillagt: »och det var också det längsta tal jag ännu hållit.» Stort jubileum hade 5 härvid uppstått bland de unge (öfver det långa talet). Som äldre torde han väl ej alldeles undandragit sig äfven att hålla tal, om än vida hellre han talade. Omjag rätt minnes har jag förut nämnt om huru föga skäl man 1 brukade stundom 2 grufligt 3 helsade 4 Med anledning af tal 5 härefter blifvit