Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
heten af att skaffa oss kunskaper för att i nödfall kunna försörja
oss som guvernanter, men inte lemnades heller ur sigte nyttan af
vetande äfven då det icke får användning som brödförvärf.
Mamma bekymrades dock ofta af tanken på att jag altför litet
sysselsattes med söm och i följe deraf ej var flink i nålens bruk,
hvari syster Carolina, fyra eller nära fem år äldre än jag, var
väl inkommen och arbetade både fort och väl. Min far deremot
förklarade att jag nu borde få läsa, och skulle nog sednare komma
in i konsten att sy. Och i sanning tror jag mig utan skryt kunna
säga, att jag redan vid 16—17 år och framgent, presterade lika
mycket och lika godt arbete i syväg som de af mina jemnåriga
hvilkas hela verksamhet från barnaåren rigtats endast på
handarbetet.
Jag kan ej afhålla mig ifrån att här göra en, egentligen icke
till saken hörande anmärkning. Då ännu i våra dagar så mången
påstår att forntidens uppfostringssätt var vida lämpligare att
bilda dugliga qvinnor än nutidens, hvaraf kom det sig då att det
hån — ja förakt, hvarmed qvinnorna ännu i min barndom alltid
omtalades, nu dock så betydligt minskats? Tag snart sagt hvilken
bok, hvilket tidningsblad som helst, från denna tid, och man skall
alltid finna samma kära betraktelseämne, qvinnornas oduglighet,
som man ock ständigt hörde i samtalslivet. Hennes lögnaktighet,
prat- och sqvallersjuka, oduglighet, tanklöshet, brist på omdöme
m.m. m.m., var det stående ämnet, att ej tala om det ända till
tröttsamhet, ständigt drifna gycklet öfver de stackars gamla
ogifta qvinnorna. Att en man 1 skulle kunna anse sig ha nöje af
ett samtal med sin hustru, var något som nästan ej sattes ifråga.
Med ett ord sagt, qvinnan var 2 ett syndastraff, som jemnt
hånades och jemt klandrades. Icke hör man ju dock nu för tiden ett
sådant ideligt gnat. Är det då qvinnorna som genom en sednare
tids uppfostran, huru bristfällig den än må vara, lärt sig att bättre
fylla sin3 plats i lifvet och ge mindre anledning till tadel, eller
är det männen som nu blifvit artigare, eller — — — mindre
orättvisa?
Men nu vill jag återgå till min barndoms och uppfostrans
historia.
Vid inemot 13 års ålder eller år 1820 åtföljde jag mina förälldrar
på en resa till Österbotten och qvarlemnades hos min morbror
och hans famille, på en egendom nära Brahestad, Ollinsaari, i
hopp att genom ombyte af klimat jag skulle öfvervinna en envis
frossa, hvilket ock lyckades. Första dagen jag vistades här fyllde
1 ansåg sig kunna
2 sänd till verlden till mannens olycka och plåga
3 -a skyldighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Jun 15 15:37:24 2026
(www-data)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rfminpenna/0221.html