203 heten af att skaffa oss kunskaper för att i nödfall kunna försörja oss som guvernanter, men inte lemnades heller ur sigte nyttan af vetande äfven då det icke får användning som brödförvärf. Mamma bekymrades dock ofta af tanken på att jag altför litet sysselsattes med söm och i följe deraf ej var flink i nålens bruk, hvari syster Carolina, fyra eller nära fem år äldre än jag, var väl inkommen och arbetade både fort och väl. Min far deremot förklarade att jag nu borde få läsa, och skulle nog sednare komma in i konsten att sy. Och i sanning tror jag mig utan skryt kunna säga, att jag redan vid 16—17 år och framgent, presterade lika mycket och lika godt arbete i syväg som de af mina jemnåriga hvilkas hela verksamhet från barnaåren rigtats endast på handarbetet. Jag kan ej afhålla mig ifrån att här göra en, egentligen icke till saken hörande anmärkning. Då ännu i våra dagar så mången påstår att forntidens uppfostringssätt var vida lämpligare att bilda dugliga qvinnor än nutidens, hvaraf kom det sig då att det hån — ja förakt, hvarmed qvinnorna ännu i min barndom alltid omtalades, nu dock så betydligt minskats? Tag snart sagt hvilken bok, hvilket tidningsblad som helst, från denna tid, och man skall alltid finna samma kära betraktelseämne, qvinnornas oduglighet, som man ock ständigt hörde i samtalslivet. Hennes lögnaktighet, prat- och sqvallersjuka, oduglighet, tanklöshet, brist på omdöme m.m. m.m., var det stående ämnet, att ej tala om det ända till tröttsamhet, ständigt drifna gycklet öfver de stackars gamla ogifta qvinnorna. Att en man 1 skulle kunna anse sig ha nöje af ett samtal med sin hustru, var något som nästan ej sattes ifråga. Med ett ord sagt, qvinnan var 2 ett syndastraff, som jemnt hånades och jemt klandrades. Icke hör man ju dock nu för tiden ett sådant ideligt gnat. Är det då qvinnorna som genom en sednare tids uppfostran, huru bristfällig den än må vara, lärt sig att bättre fylla sin3 plats i lifvet och ge mindre anledning till tadel, eller är det männen som nu blifvit artigare, eller — — — mindre orättvisa? Men nu vill jag återgå till min barndoms och uppfostrans historia. Vid inemot 13 års ålder eller år 1820 åtföljde jag mina förälldrar på en resa till Österbotten och qvarlemnades hos min morbror och hans famille, på en egendom nära Brahestad, Ollinsaari, i hopp att genom ombyte af klimat jag skulle öfvervinna en envis frossa, hvilket ock lyckades. Första dagen jag vistades här fyllde 1 ansåg sig kunna 2 sänd till verlden till mannens olycka och plåga 3 -a skyldighet