204 jag mitt trettonde år. (Så ansåg jag det då och har trott detaltsen, men nu, flere år efter det detta nedskrefs, har jag funnit ett gammalt bref hvilket tyckes utvisa att det var vintern 1820— 21 som jag vistades på »Ollinsaari», och då jag är född 1807, så måtte jag ju fyllt 13 år besagde dag. Men en besynnerlig blandning har alltid varit gällande i afseende å min ålder. Kyrkboken i Borgå och jag tror äfven i H:fors uppger mitt födelseår till 1809, hvilket är orätt.) Här blef nu ett för mig ovandt lif. Fyra flickor, vid min ålder och litet yngre, togo mig om hand, lärde mig att skutta omkring på drifvan, då det var kallt så att det brakade i knutarna, att kasta mig öfver trädgårdsplanket i st.f. att sede- samt gå ut genom porten, och dylika för det instängda stadsbarnet ovana mandater. Älsta systern i huset, 1 var en för sin tid ovanligt bildad och beläst qvinna. Hon hade med sina bröder deltagit i den undervisning informatorn meddelat, och sedan under ett par år i Stockholm fulländat sin uppfostran. Hon var nu sina systrars och min lärarinna. Tyska hade jag redan länge ledigt läst, äfven öfversatt fritt ur bok, med franska redde jag mig ock ganska hjelpligt. Musikundervisning erbjöd mig nu ock »Syster Carin», men delsvisste jag att i hemmet ej fanns tillgångar nog att bekosta instrument och undervisning sen jag återkommit hem, dels ansåg jag mig dåligt lottad i afseende å musikaliska anlag, hvarföre jag begärte och fick tillstånd att förvandla musiktimmarna till rittimmar, och egnade mig åt denna sednare konst med en verklig passion, utan att ana att jag, med hvad som på den tiden 2 stod att se och att lära, icke allenast af Syster Carin utan äfven i hela vårt land, aldrig skulle kunna förvärfva någon slags. talang. Det friska rörliga lifvet på landet gjorde mig godt både till kropp och själ. Mager och »tanig» som en skrika vid ditkomsten, återvände jag efter ett år till Åbo, frisk och rask. Icke tror jag att 3 läsningen just gick framåt under detta år, men att jag i många fall hade af 4 denna tid gagn är otvifvelaktigt. Hittils hade jag sällan varit i tillfälle att leka med andra barn. Ibland dem jag stundom träffade i Åbo var J. J. Nervander den jag nästan bäst trifdes med. Vi läste och funderade 5 med hvarandra, men lekte sällan. Men nu var jag häruppe jemt tillsammans med jemnåriga flickor, och tack vare »syster Carin» och deras bröder, voro 1 som 2 i vårt land 3 just 4 detta år 5 tillsammans