206 par gånger spelat med vid barnspektakler och tvenne sådana deraf det ena på tyska ordentligt öfverlästa 1 och repeterade, uppförde vi även under året, men den vanliga theaterleken. bestod däri, att någon af oss, vanligen jag, antingen efter någon theaterpjes den vi läst eller hört berättas, eller ock helt och hållet efter egen uppfinning konstruerade ett slags skelett till en komedi eller dram, ja väl tragedi ock ibland. Detta meddelades berättelsevis åt de medspelande, rollerna fördelades, några stolar lyftades. fram på golfvet, ett par ljus ställdes der framför, och så var theatern färdig. Ett eget nöje var att genom hvad man sjelf talade, söka till att leda de medspelande att säga just det man önskade för att få ge en replik som man uttänkt, eller för att få styckets plan att gå just så som man ville. Emellan uppträdandet var man åskådare, liksom den eller de af oss fem flickor, som för gången ej var medspelande. Sällan behöfdes alla, då var och en af de medspelande utförde flere roller. Ett annat aftonnöje var2 att berätta sagor, också de vanligen uppfunna under berättandet och likväl i så hög grad intresserande. Jag minnes huru den nioåriga Emelie, med tårar i de vackra ögonen, bad ifrigt: »nej — nej — gör det inte så ynkligt — låt det nu bli bra igen». En afton satte sig i vår ring en ung man, en af min morbrors skrifvare, och lofvade berätta oss en saga. Detta var särdeles roligt, men han hade ej hunnit långt innan jag utropade: »Ah, Aladdin eller den underbara lampan». (Jag hade läst Oehlenschlägers bearbetning, tusen och en natt visste man på den tiden just ej mycket af hos oss.) Det var endast med möda vi lyckades öfvertala berättarn att fortsätta, sedan han fann sin saga förut känd, åtminstone af en af åhörarne. 3 Ett annat vinternöje var skifferskrift. I Schillers »Geisterseher» hade jag funnit en der afritad klaf. Den skulle försökas. Billetter i skiffer flögo omkring åt alla håll, också i all vår hjertas oskuld till den nyss nämnde skrifvarn, som skref så vackra skifferbokstäfver åt oss tillbaka. Men något slags kurtis eller flammande kom lika litet härvid ifråga, som någonsin för mig ens sednare. Hvarken som half- eller fullvuxen sysslade jag med någon slags kärlekssvärmeri eller romaneskhet, och jag läste dock romaner alldeles oerhördt. Kanske just emedan sådan läsning alldrig förbjöds mig, att de derföre aldrig fingo någon hemlighetsfull retelse för mig. Det tvetydiga som väl torde funnits i mången bok, förstod jag ej. Den rena är allting rent. Romaner läste jag som sagor, som inbillningsfoster med lika litet anspråk på fotfäste i 1 deraf det ena på tyska 2 sagoberättande 3 Också