208 jag förstå att så var, och gömde mina »Eulers bref i fysiken» och dylikt, så troget att ingen utom hemmet skulle få aning om att jag vågade syssla med slika vådliga ämnen. Mina skrifverier anade ingen, ej ens min syster. Denna tid florerade ännu de så kallade Caffen. Hvarje hus skulle hålla åtminstone sitt »årscaffe», stora notvarp, dit stundom samlades sina hundrade fruntimmer. Inom slägten föreföll dessutom nästan dagligen smärre caffebjudningar. Mor och syster voro dessutom 1 stundom borta på soupeer och danser, men jag satt helst hemma. Ful och föga älskvärd som jag syntes mig vara, trifdes jag ej bra i sällskap, och fick hemma efter behag använda de stunder som i alla fall skulle varit förspilda för arbetet, omjag varit borta. Sålunda vann jag någon tid för läsning, ritning och någon gång äfven till skrifning. (Tiden efter kl. 7 sist 8 på qvällen, då caffesällskaperna vanligen skingrades, fingo vi använda till att roa oss med läsning, likså söndagarna, men) klockan föga öfver 9 om kvällen skulle alla ljus i huset släckas, så framt ej, hvilket ytterst sällan hände, fremmande voro inbjudna till soupé eller ock föräldrarne sjelfva voro borta på tillställningar som drogo ut på qvällen. 2 Min far hade ondt om sömn och derföre skulle alt vara tidigt tyst, och att sednare 3 åter tända vårt ljus för att läsa i smyg, satte vi aldrig i fråga. Tiden blef dock för mig alt knappare. 4 Jag nödgades altmera börja lefva med i sällskapslifvet, för att förvärfva sällskapsvana och icke bli en enstöring, och kunde numera ej heller såsom tidigare ofta hände när jag med mamma följde på besök, sätta mig i första5 vrå för att läsa i någon framme liggande bok. Jag var nu stora flickan och måste aflägga sådant oskick. Men hvad mor och syster icke anade var att det blef mig alt mera tungt att synas i sällskap, just i följd af de tillrättavisningar jag vid hemkomsten från hvarje sällskap, fick uppbära för mitt uppträdande. Troligen välförtjenta och utan all fråga väl menta, men föga egnade att stärka mitt mod. Jag trodde mig vara så ful, så obehaglig, så i allo bristfällig och felande att jag trodde mig ej ens kunna af någon 6 bli afhållen, och var tungsint och grubblande med föga glädje af lifvet och mina 177 eller 18 år. Så började jag min skolgång hos Fru Salmberg. I Fruntimmersskolorna på den tiden tillgick mycket annorlunda än nu 1 ofta 2 caffena slötos vanligen redan klockan sju 3 i smyg 4 Jag fick numera icke beständigt stanna hemma 5 knut 6 kunna 7 år