209 för tiden. En hvar läste sin skilda lexa, hade sitt skilda arbete. En skref, en annan gick fram och anmälte sig kunna sin lexa i parlören för att bli förhörd, en tredje sträfvade med sin öfversättning o.s.v. Undervisningen var i allmänhet i dessa skolor högst ytlig, hos Fru Salmberg dock något grundligare. Snart lyckades jag vinna denna värderade lärarinnas vänskap och välvilja i så hög grad, att hon för mig blef lika mycket en vän som en lärarinna, och efter slutad skolgång, hvilken varade endast tre fjerndels år, erbjöd hon mig att fritt, tre eftermiddagar i veckan komma till henne för att ytterligare öfva mig att tala och skrifva tyska och franska, samt läsa engelska. I varmt, tacksamt minne bevarar jag denna utmärkta lärarinna och vän. Jag tror att hon fattade mitt lynne bättre än någon annan, att hon märkte det djupa behof af kärlek, som bodde inom mig. Som ett bevis på hur klen tanke jag hade om mitt utseende vill jag omnämna, att då hon en gång försäkrade mig det jag icke behöfde anse mig nog ful, »pour faire peur aux gens» blev jag helt glad öfver den i sanning torftiga komplimenten. Emellertid klarnade min själ dag för dag. Hade jag lyckats vinna vänskap af denna utmärkta, präktiga qvinna utan att slägtskap eller andra af mig sjelf oberoende förhållanden dertill förbundo henne, så måtte jag ju dock äga hos mig något värdt att älska. Äfven skolkamraterna visade mig vänlighet och tillgifvenhet. Jag kunde således bli afhållen äfven af andra än dem hvilka voro nästan sagt tvungna dertill genom blodsbandet. Jag kunde ju sjelf förvärfva mig ett rum i människors vänskap. Det var som om solen gått upp i mitt inre, och jag kunde nu vara glad, ehuru nu verkliga anledningar till bekymmer sammanstötte. Min far dog. Min mors gård brann ett par år derefter vid den stora vådeld som 1827 lade i aska nästan hela Åbo stad, och, hvad jag dock aldrig fann svårt eller besvärligt, för mig blef en nödvändighet att sjelf förtjena hvad jag behöfde till kläder och handpenningar. (genom förfärdigande af allehanda fina arbeten till försäljning. Sådan försäljning måste dock ske under största hemlighet, ty att arbeta för betalning ansågs på denna tid såsom högst nedsättande, ja en verklig skam för en flicka som ville räkna sig till s.k. »bättre folk».) Mitt uppehälle hade jag hemma hos min mor. Vid den stora branden bärjade jag på mina armar en stor del af husets lösegendom, deribland äfven de få böcker jag ägde, men ansåg icke löna mödan att utbära mina papper, och 1 sålunda tog första afdelningen af hvad jag skrifvit ett »lysande»slut. 1 dermed 14