210 Schiller hade länge varit min älsklingsförfattare, Göthe anslog mig mindre. 1823 el. 24 fick Schiller en svår medtäflare som småningom slog honom ur brädet. (Här vill jag med anledning af min läsning, göra en anmärkning, nemligen att jag läste ovanligt fort, såväl redan denna tid som sednare. Detta hade jag vant mig till genom att alltid ha knappt om tid till att läsa sedan jag blef fullvuxen. Då jag en tid nödgades ligga orörlig, så att jag ej ens kunde sy, men väl läsa, kunde jag på förmiddagen läsa en roman, på e.m. en annan, en af W. Scott t.ex. Mången trodde mig sålunda ej veta hvad jag läst, men så var ej fallet, jag kunde ju t.ex. ofta sedan för Rbg referera bokens innehåll och derur för honom uppläsa stycken som framstående i godt eller dåligt. Stundom när en bok rätt behagade mig kunde jag genast läsa om den en gång till. Någon hade omberättat att jag på en natt, då jag vakade öfver att ej Hannes skulle få rifva flagorna af sitt lilla brända ansigte, hade läst i det närmaste hela Eugene Sues Pariser mysterier. Man bevisade mig att sådant var omöjligt, och jag brydde mig icke om att säga det så likvisst varit fallet. Icke ansåg jag slik snabbläsning som någon ära, men att den för mig var mycket bra, det är säkert, då min tid alltid var så noga upptagen af arbete att till läsning föga fanns någon stund.) Jag kände Walter Scott förut ej ens till namnet, man kände ännu denna tid också icke ännu med visshet hvem som var författare till de s.k. Waverley romanerne. Då förde ödet i mina händer Guy Mannering, som jag läste med beundran och högsta förtjusning, och har sedan bibehållit min endast alt mer stegrade beundran. Är också i hans romaner så pass hemmastadd, att jag nära på kan säga mig kunna dem samtliga utantill, om än ej ordagrannt. Frithiofs saga läste jag snart efter dess framträdande, men ehuru föregången af ett stort beröm, gjorde den på mig icke särdeles intryck. Sednare smittades dock äfven jag af den gängse Tegnérmanin, och kunde recitera Frithiof nära nog vers för vers utantill, ännu länge sedan den uppfladdrande förtjusningen redan hunnit svalna. Äfven Jean Paul älskade jag en kort tid högt, men den förtjusningen övergick snart 1 nästan till leda vid hans falska pathos. Shakespeare kände jag nästan endast genom Schillers bearbetning af Mackbeth och genom Hamlet som jag sett uppföras. Äfven Runeberg gjorde jag denna tid bekantskap med, som författare nemligen. Personligen voro vi förut bekanta, och slägt, sysslingar eller så kallade småkusiner. En afton i min farbrors hus då vi, såsom i vår krets ej ovanligt var, roade oss med lekar, 1 till