211 förekom äfven en lek der dom fälldes öfver ett kort, och den hos hvilken kortet slutligen stannade, var pligtig att utföra det ådömda. Samma min fordna lärarinna under mitt vistande i min morbrors hus, den då så kallade »Syster Carin» nu nyss gift och bosatt i Åbo, dömde ett kort till att prestera en sång till solen. Kortet började sin vandring och stannade slutligen i följe af lekens gång, hos Runeberg, hvilket väckte stort jubel, ty man visste att han brukade skrifva vers, ehuru ingen af oss sett något deraf. Han underkastade sig nu domen, och lofvade att i nästa nummer af Åbo tidning, meddela den äskade versen. Sången befanns rigtigt införd i bladet och min förtjusning var utomordentlig. Med bladet i hand sprang jag emot en god vän, som kom till mig på besök, och utbrast i min ifver: »läs — läs — icke är det Franzén och icke är det Tegnér, men få se om ej han med tiden kommer att öfvergå dem båda.» En vistelse af några veckor under sommarn 1827 på Pargas prestgård (Erkebiskopens anex) der Runeberg då var informator för »barnbarnen», blef första anledningen till närmare bekantskap oss emellan. Syster Carolina var nu gift. Hemlös efter branden sökte sig min mor ett hem å den s.k. Pargas Malm, en småstadslik kyrkby. Min farbror och Faster med barn och barnabarn qvarstadnade nu ock mot vanan, äfven öfver vintern, på Prästgården. Min penna hade under de sednare åren nästan hvilat. En sägen från Nordligaste Finland hade jag dock bearbetat: en flicka som midsommarnatten framkallar vålnaden af sin blifvande fästman, emottager, emot förbud, af honom den gåfva han bjuder. Den består af en knif, som sedan blir hennes egen, hennes mans och hennes barns bane. Sägnen vederbörligen utstyrd med kärlek och svartsjuka m.m. gaf stoff till ett litet häfte, afdeladt i sånger dels rimmad dels orimmad vers. Vid den stora härjande eldsvådan hade jag arbetat strängt för att rädda min mors lösegendom, och var derefter temligt illa medfaren med blodblåsor under naglarna på händer och fötter o.s.v. men för resten vid godt kurage, och sedan jag jemte hemmets trotjänarinna, gamla Lisett, hade ordnat vårt blifvande enkla hem på landet, blef tiden mig lång innan mamma afslutat affärer som qvarhöllo henne ännu några dagar i staden, med handarbetet ville man ej ännu rätt komma sig före, efter de många händelser man nu nyss genomgått vid och efter den stora förstörelsen, och så syntes det mig att jag kunde utan att förebrå mig det, taga mig tid att skrifva. Det blef en berättelse »Ur tantes dagbok» i då för tiden vanlig romanform. Troligen bar den spår af att vara ett barnverk. Jag förvarade länge nog dessa och andra stycken, som jag sednare i en