217 då jag ju icke förslösade någon tid 1. Och så hörde jag med ett slags lugn uppå de med mycken jalousie utförda framställningarna af andra fruar, om huru man visst icke borde läsa, utan vore skyldig egna all sin tid åt hushåll och barn (och åt nöjen och visiter och toiletten och kanske litet kortspel o.s.v. 0.Ss.vV., interfolierade jag i tysthet i mitt sinne). Och just dessa damer, som med häpnad skulle höjt sina händer öfver mig, om de anat mina tysta stunders lek med pennan, voro dock de som af mig oftast ville ha modeller 2 och hjelp vid tillklippande af sina barns kläder 3 och råd i hushålls och matväg. Sannt är att hvarken råd och lägenhet eller våra åsigter af 4 saken, medgaf att kläda barnen som små eleganter, hvarför vidmakthållandet af deras kläder bort gifva mindre arbete, men då deremot de ägde full frihet att få flyga omkring och släpa stenar och mull eller snö och is alt efter huru det roade dem, så fo[r]drade de tarfliga kläderna dock, utom att det oftare behöfde sys nya, äfven en ständig lappning och vändning och svängning, allt detta tog tid då jag sjelf gjorde5 alla deras kläder, både vinter och sommarplagg och ännu sedan de voro långa studenter åtminstone sommarplagg och västar. (Åt de yngsta gossarne måste dock skräddarn anlitas redan under gymnasisttiden, krafterna sveko och mammas arbete dugde ej till hedersplaggen numera.) Också gossarnas läsning upptog för mig mycken tid. Med dem alla nästan, dock med undantag af Lorenzo, läste jag de första elementerna, ja med Walter t.o.m. så länge till dess han emottogs i högre elementarskolan. Sedan 6 de inkommit i7 skolor, behöfde de hjelp med sina lexor och jag måste då först göra mig sjelf en smula bekant med de för mig alldeles fremmande ämnen, hvari jag skulle handleda dem. Litet geometri, en slags orientering i latinska grammatikan, ett litet redande för att kunna hjelpa dem med att öfversätta ur »Snellman» o.s.v. Ännu sedan gossarne hunnit vexa upp betydligt, läste jag med dem moderna språk. Flitig och trägen skulle jag vara för att få tiden att räcka till och — »seines fleisses darf sich ja ein jedermann rühmen» — flitig var jag också verkligen, stundom mer än krafterna rätt ville räcka till. Gästfri som Runeberg var och gerna sökt af mången, blef vårt hus en samlingsplats för mycket gäster och stundom förgick många veckor efter hvarandra, utan en enda dag då icke och och råd eller den 5 jag 6 de åter 7 högre B