218 åtminstone några fremmande gästade huset, ofta nog till sent på morgnarna, ja in på följande dag. Sällskaperna bestodo visserligen oftast af herrar och jag såg dem sällan numera, det var icke som fordom i »Kronhagen», men tiden upptogs dock betydligt af dessa dagliga större och mindre improviserade tillställningar. Icke så sällan hade vi ock fruntimmersgäster, då jag naturligtvis skulle synas och agera värdinna, äfven när ofta besöken helt och hållet gällde Rbg. Alt mera sällan gick jag ut i verlden. Mitt behof af 1 sällskapslif fylldes tillfullo af 2 umgänget i hemmet, och då någon afton hände att vi ej hade fremmande, tycktes mig denna ovanliga stillhet behaglig. De första åren i Borgå skref jag »den galnas dotter», temligt vidlyftig roman i två delar. I detta stycke funnos några af mina hjertblad. Deribland en prestenkas berättelse om hennes mångåriga ungdomskärlek, slutliga giftermål och mannens snart derefter timade död. Det var mest om prosaiska små förhållanden i lifvet, som hon berättade, om fattigdom och betryck och berätterskan tycktes knappt sjelf förstå att kärlek var grunden i hennes saga och ordet kärlek nämndes af henne icke, men under all denna enfald syntes mig en fager hjertats kärlek genomlysa, som gjorde mig denna berättelse kär. »Den galnas» personlighet intresserade mig mycket. En liten flickas saga låg mig ock der nära hjärtat. Denna roman kastade jag i brasan utan att förut genomläsa den. Så klok var jag icke med en annan liten bit: »Lunda Frun». Det föll sig alltid svårare för mig att förstöra något som jag just genomläst och så hände sig att ej heller »Lunda frun» kom i brasan, dit den väl dock skall förpassas, när jag åter kommer mig in i bränneifver. (Sednare tillagt: Nu flammar »Lunda frun» som bäst lustigt. God natt, Lunda fru! I dig fanns dock många ställen som jag ansåg goda, du måste derför kastas i brasan en stund då det gick ungefär som att ta in rhabarber, utan att tänka på saken. Äh fy, jag tror en tår höll på att uppstiga, icke behöfves vatten att släcka elden, se der ligger ju nu redan »Lunda frun», en hög fallaska!) Prestkragarna, 30 år sednare tryckt i Dagbladet och diverse annat smått i vers och prosa satte jag ihop denna tid. Det faller mig nu i minnet denna ofta upprepade sägen att fruntimmersförfattareskap är idel skräp. Härvid kunde kanske invändas att ibland det 3 inalles så ringa antalet af qvinnliga författare som sammanräknadt funnits i tiden, det 4 möjligen, 1 umgänge 2 sällskapslifvet 3 lilla 4 dock