220 dertill förnekad anlag. Med samma skäl borde då sägas att naturen förnekat någon viss klass af män, t.ex. bodbetjenter, författare anlag. Ofta torde väl sådanes litterära produkter vara af föga mera värde än vanligen qvinnors och skälet detsamma: brist på grundlig boklig bildning under ett sken af yttre, om än misslyckad »fason». Eget nog äro dock Amerikas, Sverges, ja enligt mitt och mången annans tycke äfven Frankrikes, bästa romanförfattare qvinnor: Beecher Stowe, F. Bremer, George Sand. Hvad mig beträffar var för mig skrifveriet ett oafvisligt behof, en tröst dessutom vid bekymmer, en ventil när mitt inre var öfverfullt af tankar och känslor. Jag måste skrifva, om än aldrig någon komme att läsa hvad jag skrifvit. Dock bjöd jag till att ej extravagera, att hålla mig vackert i spåren af den tidens vanliga romanförfattare, och att icke vara så »oqvinnlig» som att våga uttala en egen tanke. Att sådant alldeles ej passar sig för en qvinna hade jag altför ofta både läst och hört sägas — men att föra till torgs samma vara, som tusende andra, det måtte väl dock icke vara så öfvermåttan djerft att det ej kunde förlåtas, tänkte jag. Men en tid kom, då jag kände mig djupt, bittert olycklig, och jag orkade då icke ge akt på hvar konvenansen satt sina skrankor. Då jag nu ville söka tröst i dikten, måste ock dess källa uppspringa i mitt eget inre, om strålen skulle svalka mig. Då skref jag »Simrith». Då sednare Rbg läste denna lilla bit, jemte den än mindre »En dröm», såg jag att han blef riktigt glad. Han såg helt strålande på mig och sade: »detta är utmärkt bra, du måste ge det till »Joukahainen» (Första häftet deraf var då i fråga men utkom ej då ännu. Rbg antog att ordet »Österbottningar» betecknade både män och qvinnor.) Detta var en af de gladaste stunder min penna skänkt mig. Berndtson begärte 1 dessa stycken för 2 Kalendern »Necken» och när de kommo mig tillhanda tryckta deri, var det en afton då jag satt i min lilla kammare i nedra våningen der jag bodde med barnen och der jag hade kök och hushåll. I öfra våningen fanns salong, förmak och Runebergs båda rum. Hos honom var denna qväll, som oftast om aftnarna, några herrar församlade. Han kom ned för att tillsäga om något för sina gäster, och jag räckte honom nu boken. Då fick jag åter se ett3 uttryck i hans ansikte, sådan som räckte länge att ha glädje af. Han tog boken, begärte skrattande en extra servering till firande af mina stycken, och gick upp till herrarne, der ett gladt lif hördes råda ända till 1 mina 2 nec 3 min