230 påtänkta serien ur qvinnans historia. Detta stycke syntes mig sjelf godt om. Runeberg visade sig dermed särdeles belåten, men nu fick det krypa tillbaka i gråpapperspåsen, derifrån det väl, när det hunnit åldras ännu några år, får ta sin väg till brasan. En mängd smärre teckningar och Drömmar, deraf en del tillkomna efter Rbgs insjuknande, få troligen småningom dela samma öde. Mig synes de 1 borde vara ungefär jemngoda med de utgifna. Dock — de må brinna. Skulle så längesedan gjort om ej Runebergs ord: vill Du vara en andlig sjelfspilling, legat för mig. Slutet är nära, jag är 62 år gammal och får gå bort oviss om hvad jag diktat, tänkt, drömt och älskat, är idel »sudd och skam» och om jag aldrig bort låta någon se hvad jag af en oemotståndlig håg drifvits att nedskrifva. Att 2 hvad jag skrifvit af Runeberg 3 ansetts godt måste jag tro, det vore att förolämpa hans sanningsenlighet om jag derom skulle tvifla och han har icke i allmänhet brukat smickra mig, hvarföre skulle han då just i denna fråga, frångått sina vanor. Mig faller nu just i minnet tvenne yttranden af honom. En gång då jag menade att det för mig vore svårare att i tryck uppträda, just emedan han vore mästare, svarade han: »Nå nå, visst må de få se att ock gesällen duger». En annan gång då jag förmenade att han ernade lemna ett nästan för värdefullt bidrag för att tryckas i en kalender, jag tror det gällde Sven Dufva, så svarade han: jag måste väl se till att ej öfverflyglas af ditt bidrag. De flesta af mina stycken har jag uttänkt, ja ofta äfven nedskrifvit då sjukdom bundit mig vid sängen och jag icke ens liggande orkat sy. Sålunda är t.ex. större delen af fru C. Boije tillkommen. Mycket är uttänkt vid sömmen, vid vaggan, vid köksspiseln och i hast upptecknadt en söndagsqväll, en afton då Runeberg dröjde ute, och husets folk sof, eller andra dylika stunder. En man skrifver när han vill och känner sig stämd derför, en qvinna åtminstone den som äger barn och hushåll när hon får och hinner, glad och tacksam att få liksom tillstjäla sig en sådan glädje. Medge måste jag dock att jag ofta nog märkte det färgerna fallit af fjärlarnes vingar, innan tiden medgaf att fästa dem på papperet. Ofta måste ock styckets vidd lämpas efter huru lång stund jag kunde disponera till dess nedskrifvande. Men när hjertat svällde i bröstet, när pulsarna slogo våldsamt, hur stillade sig icke alltid stormen i själen, när det var mig möjligt att få taga min tillflykt till diktens drömbilder, om än sedan långa tider förflöt innan jag 1 ej 2 de 3 gillats 4 just