231 tillät mig att taga tid att uppteckna de då ofta redan bleknade bilderna — Ännu i fjol gjorde jag ända in i detail färdig en något vidlyftig berättelse, en skildring af Åbo och dess lif omkring 1812. På en bakgrund af de stora verldshändelserna med blod och tårar en förgrund af gladare art, gamla Äbo med många små egendomligheter, Kejsar Alexanders möte med Kronprins Carl Johan, och slutligen berättelsens personer en del hållna i gladare tonart, andra, sjelfva hufvudpersonerna och deras öden, i mörkare skiftning. Mången tung stund, mången sömnlös natt, lifvades af detta intresse. — Nu glömmer jag småningom äfven denna berättelse, till pappers kommer den väl aldrig. Endast några anteckningar för att erinra mig de punkter jag tänkte behandla, hade jag nedskrifvit. En och annan händelse, passerad vid furstemötet, skulle gerna tålt vid att bevaras åt minnet, deribland hönsens uppträdande på de åt furstarne reserverade platserna på theatern = slagtarhusvinden, m.fl. dels komiska dels allvarliga. Nå väl, må min pennas saga hafva varit en dröm, en och annan stund af bitterhet har den gett mig, mångfallt mera dock af tröst och verklig glädje. Ännu i mitt tysta, dunkla, från menniskor afskilda lif vore det mig godt att stundom leka med pennan, men jag är trött — 1 fantasin mattas! Än mer, hvarför skulle jag skrifva för att förstöra det skrifna? Och äfven tanken är 2 trött 3 de få stunder jag icke är inne hos Runeberg, då jag för honom läser från kl. 9 om morgonen till 3/4 till tio om aftonen, med undantag af tiden för hans middagshvila. Jag är ju dock lycklig nog att ännu kunna tycka mig behöflig att ännu kunna vara något för den jag ville vara allt. Äger jag väl rätt att begära mera? Och dock är ju grunden till denna lycka just min stora bittra sorg, sorgen att Runeberg är hjelplös och behöfver mig. Så vexer ofta en blomma upp, ur askan af förbränd lycka. Glädje, djup och rik eger jag ju ock, huru djup än skuggan laggt sig öfver hemmet. Gud välsigne Eder derföre, mina kära, mina barn alla: Ludvig, Lorenzo, Walter, Hannes, Robert och Fredrik, och mina snälla döttrar; Hanna och Lina. Rik glädje hafven I skänkt mig. Hafven tack! Fem år hafva förgått sedan jag tecknade ofvanstående om min penna. Mycket har förändrats, mina ögon hafva svikit, jag — tanken domnar, 2 så 3 af att läsa