236 uppfattning och på hur självständigt hans natur var anlagd, och kommer så över till Runebergs förhållande till Tegnér. »Jag vågar tro att de studier, Runeberg ägnat Tegnér, blevo honom till ofantlig nytta, ja till större än de flesta torde vara hugade att medgiva. Såsom redan blivit nämnt, emottog väl hans egen sång ingen inverkan av Tegnérs, ej ens i språkligt avseende, men den självkritik, vartill han genom densamma väcktes, blev i stället så mycket mera fruktbärande. Så litet Runeberg än älskade all abstrakt schematisering och alla blodlösa definitioner, kunde han dock icke undgå att skapa sig en estetisk grunduppfattning, i vars ljus han sedan betraktade fenomenerna. Och då han nu varsnade att han ej kunde erkänna den, som låg på bottnen av Tegnérs skrifter eller därur lät härleda sig, blev hans inre blick allt mera skärpt för det egendomliga i hans egen och på samma gång för det specifika i hans konstnärliga inspiration. Han kunde visst i många andra svenska skalders skrifter finna mycket som erinrade om samma sätt att dikta som hos T., men utan denne sistnämndes stora individualitet hade de icke lyckats skapa alster som på samma gång tvungit honom till ett djupt och fortsatt begrundande. Såsom ett bevis härpå kan även det tjäna, att Runeberg gärna under estetiska samspråk talade om T. och begagnade hans skrifter såsom exempel, och detta långt efter det allmänheten tröttnat att tala om deras s.k. rivalitet och han själv genom positiva verk bevisat hela ursprungligheten av sin egen begåvning. Då underskriven som 19-årig yngling första gången hörde Runeberg tala i poesi, nämnde denna redan T:s namn och tog ett exempel ur Fritiofs sagor, och några år därefter då han ofta hade tillfälle att höra den store mästarens åsikter, övergick samtalet av sig själv oupphörligen till Tegnér. Bland dem som erfarit vilket ej alltid smickrande intresse R. ägnade Fritiofs sångare, att han själv i förhållande ganska strängt recenserat honom och parodierat hans förnämsta alster, finnes måhända någon, om icke här så i Sverige, som kan söka orsaken därtill i någon känsla av rivalitet. Troligt är väl också att Runeberg i tidigare år, då hans lynne var livligare och mera revolutionärt anlagt, icke haft något emot att den erkänt legitime härskaren i den svenska sångens rike blivit på fullt allvar detroniserad, liksom han ju även gjorde sitt till för att åstadkomma en opposition, men härom har jag ingen annan erfarenhet än den som kan hämtas ur hans egna skrifter. Då jag blev bekant med Runeberg hade hans uppfattning av T. redan förlorat en stor del av den skärpa, som i tidigare år kännetecknat den, och jag har knappt hört honom om denne fälla lika skarpa omdömen som de, vilka han förut i tryck själv uttalat. Jag har visst hört honom kalla »nattvardsbarnen» en predikan och påpeka den ytlighet och brist på realism, som i allmänhet utmärker den Tegnérska poesin, men dessa och dylika utlåtanden voro klädda i en mycket beskedligare form än den, varav han i sin tryckta kritik begagnat sig. Åren hade på Runeberg liksom på andra utövat sitt skilda välgörande inflytande. Men härtill hade ännu en annan viktig omständighet kommit. Då Runeberg år 1832 skrev sin kritik över T. och andra samtida, var han en ung och också högt begåvad man, som ännu icke vunnit det erkännande han förtjänade och varav han själv även ansåg sig förtjänt. Jag vill nämna om att han, enligt hans egen berättelse för mig, med förakt slungat emot kakelugnen den mindre prismedalj, varmed han av svenska akademin året förut (1831) för Graven i Perho blivit belönad. Det gällde nu för honom att så skarpt sig göra lät, både genom positiva verk och kritik av andras, fixera sin egen ståndpunkt och ådagalägga det falska i den smakriktning, som av den samtida svenska poesin och av svenska akademien representerades. Hans flesta recensioner och särskilt de bästa hava även detta mål