237 för ögonen, och de härleda sig nästan alla från år 1832 eller omedelbart efter hans prisbelöning. Detta är en tillfällighet, som nästan ser ut som en tanke. Då jag hade lyckan att vistas i Runebergs närhet, 30 år härefter, var striden länge sedan utkämpad och den åldrige skalden kunde med en triumfators lugn betrakta alla kampens skeden och de frågor kring vilka den välvt sig. Och i odödlighetens lugna solljus ter sig mycket annorlunda än i tidens osäkra dagar .. » Lagus omtalar vidare att Runeberg uttalat sin stora tillfredsställelse med den kritik Dietrichson i sina i Stockholm hållna föredrag ägnat den tegnérska sångmön. Av tidningsreferaten hade han funnit »att de gingo åt riktigt håll». För Lagus ville det nästan synas som om Dietrichsons uppfattning emottagit mycken inverkan av Runeberg. I artikelseriens tredje och sista avsnitt kommer Lagus över till Runebergs beundran för Franzén. »Ingen svenska skrivande skald har så mycket och så välgörande inverkat på Runeberg som Franzén. Icke blott att han av denne lärde sig det naiva, man kunde säga kyska sätt att uppfatta naturen, som för båda är gemensamt, om också Runeberg häri blev sin mästare överlägsen, det anar mig att en framtida, detaljerad kritik även i hans språk skall anträffa mycket, som kan anses för en direkt utveckling av dennes. Som ett litet stöd för denna förmodan må en strof av Franzén citeras, vilken jag flere gånger hört Runeberg uppställa som ett mönstergiltigt exempel på poetiskt naturmåleri. Och det var kväll och solen log ännu i nedergången, och vinden över vattnet drog sin anda sista gången. Det var givetvis Franzéns ungdomsdiktning Runeberg älskade och mottog väckelse av. Lagus uttalar förmodan att han icke ens till alla delar läst de långa beskrivande och docerande skaldestyckena från hans senare år. På tal om Runebergs förhållande till sin ungdoms grekiska diktare skriver Lagus: »Om Runeberg under sina första lektorsår fortsatte sina grekiska studier i vidsträcktare skala än hans tjänst fordrade känner jag icke, men visst är att han, då jag kom till Borgå (59) länge sedan hade lämnat dem. Hans Homeros och Sofokles stodo orörda på sin hylla, och att åtminstone den senare icke på lång tid varit i hans hand är säkert. En gång fick han nämligen apropos lust att förnya sin bekantskap med de gamla tragöderna och den dammige Sofokles nedtogs från sin plats. Då han omtalade detta för mig, frågade jag huru det smakade. Han skakade på huvudet och menade att det icke rätt ville gå, men att dock vid fortsatt läsning de gamla minnena småningom klarnade upp. Emellertid räckte detta studium icke länge, och jag tror han aldrig härefter (1861) tagit en grekisk bok i sin hand.» Lagus nämner även att Runeberg, enligt egen uppgift, aldrig hade förstått Pindarus så fullständigt, att han haft »någon slags njutning» av honom. I slutet av sin artikel kommer Lagus in på förhållandet att Runeberg hade en rätt så bristfällig kännedom t.ex. av den nyare tyska och franska litteraturen. »Märkeligt nog syntes han icke heller hava formerat intimare bekantskap med Dickens, vilket jag med säkerhet sluter därav, att han en gång redogjorde för en i en recension läst karakteristik om dennes sätt att teckna personer utan att inlåta sig på frågans riktighet eller oriktighet» Det är detta sista uttalande Fredrika Runeberg s. 179 närmare belyser.