Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1804.
99
intet, som är så rotfast, som det, som gömmes, älskade
Livijn, i ditt. hjerta, hvilket jag hoppas aldrig glömmer din
vän Lorenzo.
Cl. Livijn till L. Hammarsköld.
Dat. 1804.
För snart fäller du modet och utan öfverläggning handlar
du obetänksamt och hastigt. Du liknar väderflöjeln, som
vrider sig för vinden. Men kan olyckans vind krossa dig,
den frie, i hvars väsende gudomen nedlade en gnista af sitt
väsende till vägledning i mörkret? Nog, du eger styrka, din
vilja är din himmel. Du vill från Upsala. Kanske stå lyckan
och lugnet dig till möte på ett annat ställe. Omfamna dem
hjertligt, men glöm ej under ruset din vän.
Jag har nu läst den yppersta skrift, som hittills sett
ljuset, en författare, som på en gång tilltalar förnuftet, smaken
och känslan, i det han upplyser mitt förstånd, renar min
smak och sätter mina känslor i rörelse. Store författare, för
första gången hörde jag oj hämndens röst i mitt hjerta, hvars
blod visserligen förut svallat, men af vredens eld, nu deremot •
af medlidandets gudakänslor. För första gängen smög sig
en tår i mitt öga, Qvinligt, ropade min stolthet, en
gudomligt skön tär, hviskade mitt hjerta. Ja, du, jag har nu först
känt, att sällheten kan lysa ur ett fåradt öga, att den ej
behöfver resa sin stod pä titlar och ordnar, att den uppslår
sitt tält så väl vid tronen, som vid frihetens byst. Dock den
behöfver ej resa troner, den hvilar i en älskad qvinnas famn,
den ljungar ur hennes ögon. Jag skall kanske ock en gång
blifva säll, du skall äfven blifva det och förr än jag. Och
skulle jag vara nog herre öfver mig sjelf att svalka den eld,
som oupphörligt rasar i mitt bröst, så skall jag säga:
Ja, Göthe, clet var du, som känslor först mig lärde,
När i min slitna barm jag qvalets ormar närde.
Du viste mig en väg till sällheten att gä.
Jag ilar på din stråt och skall den samma nä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
