Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 47
hucklan» komma in och sätta sig vid
sängfoten —- hon hade då icke på nära fem dygn
slutit sina ögon. Vid synen af »hvita hucklans»
sorgsna, brännande ögon under det hvita klädet
och den svarta slöjan, som nedföll från hennes
hufvud, betogs hon af en hopplös, dvallik känsla,
—- nu förstod hon, att det var förbi —!
Länge satt hon så, nästan afdomnad, då hon
af ett lätt buller väcktes till lif just i det
ögonblick, då »hvita hucklan» gled ut genom dörren.
I detsamma kom Gösta tyst in för att fråga
hur det var nu fram emot morgonen.
»Mötte du henne?» hviskade friherrinnan.
»Hvem?»
»Hvita hucklan.»
»Nej.)) Gösta såg sorgset på sin mor, strök
hennes hår, klappade hennes axel och lade
tillrätta kuddarne bakom hennes rygg, så hon
skulle sitta bekvämare — hon måste ju vara rent
förbi af vaka.
Den sjuke, som ofta uttalade tydliga,
enstaka ord midt ibland entoniga, mullrande,
osammanhängande rader af tal, rörde sina händer
oroligt på täcket. Hans utseende hade
märkbart försämrats från föregående dag.
Bäst de sutto där tysta, slött bedröfvade, hörde
de ett tydligt: »Göstal»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
