Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
Gösta sprang fram till sängen — »ja pappa».
Fadern fixerade sonen och sade med hög
röst, långsamt och tydligt: »tänk på mamma
. . . glöm dig själf!» Och så slötos hans ögon.
»Jag lofvar att göra allt, som står i min
förmåga för att trösta och hjälpa mamma,» sade
Gösta, djupt gripen — kysste sin döende
faders hand och omfamnade sedan sin mor. Hur
gärna ville han inte bespara henne hvarje sorg,
hvarje bekymmer, som stod i hans makt att
lyfta från hennes hjärta! Intet offer för henne
skulle kunna kännas tungt!
En timme därefter var lifsgnistan slocknad.
Baronens död förlamade alldeles hans hustru
för många dagar. Hon var som mållös, satt
hopsjunken, kunde hvarken tänka eller tala,
hvarken gråta eller sofva. Ögonen irrade hit
och dit som på en vansinnig, och man fruktade
för hennes förstånd.
Men då begrafningsdagen kom, och hon frän
det lilla tornfönstret i slottet ■— där hon hälst
vistats efter mannens död ■- säg den älskades
stoft, höljdt af hvita syrener, långsamt skrida
bort frän hemmet, medan de rena klockorna
frän klockstapeln vid c\cn gamla kyrkan ljödo
öfver sjön dä löstes hennes tårar och föllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
