Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
älskade honom, det hade varit en annan sak,
då hade hans stolthet förbjudit honom att såra
det ömmaste i en människas väsen.
Beslutet var fattadt och han vandrade
hem-ät, men då han skulle gå förbi »Sigrids sten»
som han kallade den, stod hon igen lefvande
för hans syn. Sigrid, Sigrid, klagade det
inom honom. Här under tallarne var det han
satt och väntade på henne, då hon badade,
här hörde han hennes plaskande slag i vattnet
och anade hennes lemmars fägring, och tänkte
på den dag, då han skulle få kalla all denna
skönhet, all denna kraft för sin egendom, och
här hade en förr oanad sällhet genombäfvat
honom. Hur härligt hade inte allt varit den
dagen ! Han mindes den solklara dagen, den
spegel blanka sjön, fåglarnes glada kvitter — allt
hade varit vackrare den dagen än någonsin
förrl Och han satte sig ned på samma sten,
där han då satt, frässade och led, led och
fråssade i minnet — allt medan sylvian sjöng
sina klaraste toner öfver hans hufvud.
Där gjorde han upp sin räkning med Sigrid.
Ingenting skulle han skrifva till henne,
ingenting säga, hon skulle fá tro honom hafva
öfvergifvit henne för snöd vinning. Föraktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
