Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR UT/F SUCKAR. 63
Lycklig satt hon dä i den stora länstolen,
han skänkt henne, och genomlefde sina minnen.
Hur det kändes första gången hon hörde
honom tala — hans vackra, klangfulla stämma
hade gått henne genom märg och ben. Som en
varm ström hade den flutit fram genom hela
hennes varelse. Och huru oändligt rik och ljuf
hade inte deras förlofningstid varit — och hur
hade han inte sedan burit henne på sina
händer hela lifvet igenom! Ingen hade väl
någonsin varit som hanl
Hur god, hur öm hade han ej varit mot
henne och alla andra! Aldrig lät han en
fattig gå ohjälpt från sin dörr, aldrig undandrog
han sig att ge en vän en handräckning! Alla
visste de, att lika full som hans börs var af
pangar, lika fullt var hans hjärta af deltagande
och gifmildhet.
När hon sett solen sjunka under horisonten
och det började skymma, nickade hon sitt
godnatt till vännens hvilorum och tände lampan.
Hon kände sig aldrig ensam, aldrig
öfvergifven, alltid hade hon i sina tankar sällskap
af honom, på hvars grafsten hon, under hans
namn, låtit rista ordet »oförgätlig», honom,
som hon skulle velat följa i döden som i lifvet.
Men fastän ensamheten icke plågade henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
