Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 125
att höra på musiken. Det var Signes största
fröjd, när hennes far fantiserade, hvilket han
mycket sällan gjorde.
Baron satte sig nästan aldrig till pianot, om
någon fanns i rummet. Men var han väl inne
i sitt spel, tänkte han på intet; då fick man
gärna tyst tassa in på tå; det brydde han sig
ej om. Då lefde han inte längre i denna
världen; då hade han gifvit sig fantasien i våld.
I allmänhet hade hans spel vid sådana
tillfällen ungefär samma karaktär. Hur
omväxlande melodierna och harmonierna än kunde
vara, alltid kom där en liten enkel, vemodig,
frågande melodi i moll och ett varmare, mer
inträngande svar. Så stormade han bort i
löpningar och ackord härs och tvärs; det kunde
gå som ett åskväder öfver pianot, men så kom
samma melankoliska melodi tillbaka stilla
dröj-jande, smekande, bedjande och klagande, tills
den försvann i en hviskning och ett sakta
uthållande af grundtonen. Då steg han upp, lade
igen locket på pianot och gick in i sitt rum,
där han sedan länge hördes gå fram och åter
på golfvet med hastiga steg.
Hade någon af åhörarne förstått att tyda
dessa toner, hade de vetat, att den lilla
melodien sjöng »Sigrid, Sigrid, älskar du mig? Sig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
