Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
henne den poetiska stämning, som alltid förr.
Hon hade gätt ut på ängen och plockat sina
nio vilda blommor, bland dem just de
viktigaste, »nattviolen» och »Jungfru Marie hand»,
lagt dem under hufvudkudden och noga aktat
sig att tala ett enda ord — men ingenting hade
hon drömt — ingenting. Och hennes försök
att af den blommande rågen få veta något om
framtiden hade också alldeles misslyckats.
I hemväg från blomplockningen på ängen
hade hon före midnatt »knutit ax».
Hemlighetsfull och sakta susande hade den stora, täta
rågåkern stått, gömmande på vallmo och
blåklint. Den hade just sett ut, som om den vetat
något, som den kunnat förtälja, om den bara
ville. Två lika höga och lika stora ax hade
hon valt, knutit ett rödt silkesband om det ena
och ett svart om det andra och kysst dem
båda. Men när hon nästa morgon kom för
att se, om hennes framtid skulle blifva ljus eller
mörk, stodo axen jämnhöga och gåfvo intet,
platt intet svar. Detta ökade hennes missmod.
En gnagande och skarvande längtan malde
och malde utan uppehåll i hennes hjärta. Hon
bara trängtade efter den dyrbara veckan, då
hvar timme, hvar stund skulle blifva henne en
kostbar juvel. Om kvällen gladde hon sig åt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
