Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
5 I
het han låtit henne få. — Herren var i
sanning stor! — Intet på jorden kunde hafva skänkt
henne en rikare fröjd än dessa rader från den
en gång så innerligt älskade!
Detta bref bidrog mycket till Sigrids
uppflammande hängifvenhet för Signe. För hvar
stund som gick fastade hon sig djupare och
djupare vid detta älskliga barn, som hon icke
ville lämna, förrän hon fått uppfylla Göstas sista
bön att hjälpa Signe — fått rädda denna
dyrbara, i sorg och nöd kämpande själ.
Signe hade vid faderns död fått som en fix
idé, att Gud icke skulle kunna förlåta hennes
brott att hafva rest ifrån sin sjuke far. Denna
föreställning i förening med sorgen höll henne
vaken om nätterna och gjorde henne likasom
stelnad af fruktan för Guds straff. Hon kunde
hvarken tänka eller känna, endast bäfva för
det förfärliga, som hängde öfver henne natt
och dag. Som ett viljelöst ting följde hon
Sigrid, rädd att lämnas ensam ens för ett
ögonblick.
»Signe,» sade Sigrid en dag, »vill du höra,
hur underbart det gick till, när Herren förde
mig till sig?»
»Ja,» svarade Signe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
