Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
»Nej, du får inte följa mig.. . jag vill gå
ensam. Farväl, Charlie!» Hennes stämma lät
skarp och befallande.
»Signe, Signe!»
Han ville sluta henne i sina armar, men hon
sköt honom ifrån sig och skyndade bort.
Länge stod han och hörde på de små
brådskande stegen, som ljödo mot träbryggan, långt
sedan han ej längre såg den lilla svarta
skepnaden, som svängt af i vägkröken och
försvunnit.
Han insåg, att böjde han sig icke nu för
hennes vilja och lät henne gå, skulle han aldrig
återvinna henne. Men han kände sig
förödmjukad, omanligt viljelös, som stod kvar där och
lät henne gå längre och längre bort ifrån
honom, medan hela hans varelse ropade på
rätten att få följa henne.
Han lade händerna på ryggen och vankade
fram och åter, grubblande och rufvande.
Hur skulle detta upplösa sig? Att för alltid
skiljas vid henne var omöjligt. Att själf
öfver-gå till hennes tro var lika otänkbart. Hur
skulle han kunna öfvervinna denna olycksaliga,
hysteriska exaltation, när han sä sällan kunde
träffa henne? Om han skulle skrifva till gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
