Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
glada beväringstid, när han hörde »Vår Gud»,
som han där dagligen sjungit, att han totalt
glömde bort allt annat. Det hade kommit så
ovillkorligt, så obetänkt som möjligt.
— Hur kunde han ha burit sig så gement
åt mot Signe! — Hvad skulle han nu ta sig
till för att göra det godt igen? Hvad skulle
han säga henne, som kunde komma henne att
förstå hans känslor och förstå, hur gränslöst
ledsen han nu var att ha gjort henne
bedröf-vad?
Sakta gick han in efter henne. Hon satt
hopkrupen i soffhörnet med benen uppe och
näsduken för sitt ansikte. Han gick fram och
lade sin hand smekande på hennes axel.
»Signe . . . Signe lilla . .. förlåt mig. . . jag
menade ingenting illa. Det var så tanklöst af
mig . . . vill du inte förlåta mig?»
Han böjde sitt hufvud ned mot hennes.
Hon tog ej bort näsduken från ansiktet, men
svarade i en trött, sorgsen ton: »Jo... jo!»
i det hon gjorde en lindrigt afvisande åtbörd
med den andra handen.
»Det var så dumt af mig,» sade han.
»Tala bara inte,» atbröt hon. »Det var
dumt af mig att tänka att...» Här bröt hon ut
i högljudda snyftningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
