Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. I I I
Han skyndade in. Signe låg med slutna
ögon. I första ögonblicket trodde han henne
död, när hon icke tycktes höra, att han
uttalade hennes namn, men så såg han att hon
andades — att hon slumrade.
Han satte sig på sängkanten med hennes
hand emellan sina, böjde sig ned och kysste
den.
Då slog hon upp sina stora, frågande, blå
ögon klarare än någonsin, lyftade litet på
hufvudet, såg förvånad ut, som hade hon vaknat
ur en dröm, räckte båda armarne mot honom
med det lyckligaste leende och sade: »Charlie,
min egen Charlie!» Så föll hufvudet tillbaka
på kudden —. Blicken brast och med ett enda
djupt andetag — en sista suck — var hon
skild från lifvet — —.
Länge satt han kvar i det halfmörka
rummet, dit den blåhvita snödrifvan, som täckte
hela fönstret icke släppte en glimt af det rena
dagsljuset.
Först kände han blott vild, rasande
förtvif-lan. Då såg han hennes sista blick, just
densamma som vid deras första, oförgätliga korta
lyckokväll, då de förlofvat sig i öfversvallande
glädje och harmoni — och han tyckte, att det
var inte sannt — det kunde inte vara sannt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
