Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forntiden - IV. Järnåldern - 3. Vikingatiden - Vikingatågens betydelse - Mot slutet af hednatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN. 59
världens alla kanter, vare sig det nu var det lönande köpmansyrket
som lockade eller den grekiske kejsarens berömda väringagarde, som
länge nära nog uteslutande bestod af svenskar, eller den engelske, danske
och norske konung Knuts tretusen man starka hird eller tingmannalid
i England. Att dessa färder på sin tid ansågos ärofulla, utvisa de
runstenar, som restes öfver en del af dem, hvilka aldrig återsågo sin
fädernebygd. Och att de lämnade ersättning åt dem, som ägnade sig
åt köpenskap och strandhugg, visa de rikliga jordfynden, icke minst i
Östergötland.
Genom dessa vikingatåg och med den beröring, hvari vikingarne under
tågen kommo med människor med kristen tro, spred sig äfven känne¬
domen om den kristna läran, denna lära, som i så hög grad ingrep i
gamla förhållanden.
Mot slutet af hednatiden. Ansgarius hade kommit till Sverige år
830 för att predika kristna läran. Vikingatiden blef nu en första öfver-
gångstid, under hvilken hedendomen så småningom, ehuru oändligt
långsamt, gick under för den kristna läran. När kristendomen först
predikades i Östergötland, är icke kändt. Västergötland blef det först
kristnade landskapet. Det fick sin första biskop senast år 1013. Adam
af Bremen säger, att denne biskop med framgång verkade hos de två
götiska stammarna, hvilket visar, att kristendom vid denna tid predika¬
des inom Östergötland.
De gamla gudarne Oden-, Tor, Frej, Ull och Njord m. fl. fingo nu
så småningom gifva vika. Likaså krigsguden, hvilken ansågs vara
född hos goterna, och som enligt Olaus Magnus städse blidkats »med
de gräsligaste offer genom att döda tagna fångar, förmenande att
Mars i egenskap af krigsledare bör försonas med människoblod, denne
gud af hvilken de inhämtat en grundlig förfarenhet i krigets mångsi¬
diga konst». Men långliga tider förgingo, innan gudarnes makt upp¬
hörde att hafva sin verkan hos folket. Gammal tro brytes icke så lätt.
Ännu i vår tid lefva dessa gudars minne, och då t. ex. »åskan går»,
säges det, att »Tor är ute och åker».
Om götarnes gudstjänst och offer har den från Linköping härstam¬
mande Olaus Magnus åtskilligt att berätta i sin år 1555 utgifna historia
om de nordiska folken. »Vid göternas offer i forntiden», säger han bl. a.,
»var, såsom det berättas i Historia gothorum sueonumque» (af Johannes
Magnus), »iakttagandet af nio-talet särdeles allmänt... och ehuru de
hvarje vecka och dagligen gåfvo sina gudar den högsta dyrkan, bragte
de dem särskildt hvar nionde månad en högtidligare vördnadsgärd,
hvarvid de ägnade nio dagar åt att med vederbörliga ceremonier och
stor andakt fullgöra offren ... Den människa, som genom lottning ut¬
sågs att offras, sänktes lefvande ned i den källa, som kvällde fram vid
offerstället. Om han därvid lätt gaf upp sin anda, förklarades offret
af prästerna för lyckosamt. Därpå upptogs han omedelbart och fördes
till den närbelägna offerlunden, som de ansågo för helig, och upphäng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
