Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forntiden - IV. Järnåldern - 3. Vikingatiden - Mot slutet af hednatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN. 61
känner icke ens den ursprungliga betydelsen af dessa små urholkningar.
En påminnelse om något slags smörjelse anses åter ligga i namnet
»Smörkuilen», h^ilket namn än i dag i Östergötland återfinnes vid Al¬
vastra graffält och å en höjd i Landeryds s:n, Hanekinds h:d.
En annan offersed, helt säkert äfven den från hednatid, som däremot
än i dag bibehållit sig, om ock icke nu af samma skäl som fordom, är
uppkastandet af s. k. »offerkastar* på platser, där någon människa blif-
vit mördad eller på annat sätt omkommit. Hvarje förbifarande lägger
å dylika »kastar* kvistar, grenar, stenar, ris eller någon gång en slant.
Dylika försoningsoffer hafva tillkommit för att de förbifarande icke
må ofredas af de dödas andar. Olaus Magnus skrifver om dylika offer-
kastar, att man kan få se »stora högar af otaliga stenar, sammanförda
af förbifarande folk, som utan vidare omständigheter kastat dit dem.
Det är nämligen en plägsed hos detta folk, att resande som passera
förbi märkliga ställen, där under och järtecken inträffat, kasta en hop
stenar dit, detta till äfventyrs af det skäl, att man under en from före¬
vändning vill hålla de steniga vägarna rena och fria eller ock af någon
annan hederlig anledning.»
Att offrande ingick som en viktig del af våra förfäders gudsdyrkan,
visas därjämte af den mängd ortnamn, som finnas inom provinsen, hvilka
häntyda på forntida offerplatser, såsom Harg, Vi och Lund. Minnet af
våra förfäders gudar bevaras förutom af några veckonamn såsom ons¬
dag, torsdag och fredag (Odens, Tors och Frejas dag) äfven af en hel
mängd namn å gårdar, i hvilka deras olika namn ingå. Då Harg, Vi
eller Lund tillägges, betecknas härmed en offerplats, tillägnad den gud,
som förekommer i namnet. Äfven ett flertal personnamn lämna påmin¬
nelse om de gamles gudar.
Vissa andra religiösa bruk hade tillkommit för att draga gudarnes
uppmärksamhet till sig och sålunda t. ex. åstadkomma i och för växt¬
ligheten behöfliga växlingar i väderleken o. s. v. För att nå detta sitt
mål eller för att få sina önskningar uppfyllda i andra hänseenden före-
togo de sig åtskilligt för att glädja och blidka gudarne eller förmå dem
alt utföra deras önskningar. Det dansades eller sjöngs för att få den
afsedda guden glad. Deltagande visades genom tårar och klagan. För
att locka fram solen tändes eldar, och för att få fruktbarhet drogs en
vagn — symbolen för solen — med en gudabild öfver fälten. Så snart
de hörde åskan, afsköto de med sina bågar pilar i luften för att hjälpa
Tor, som de trodde blifvit anfallen af andra. Med stora Torshammare
sökte de att efterlikna tordönet och ansågo som ett förtjänstfullt verk
att så deltaga på Tors sida. Man sökte locka våren att öfvervinna
vintern genom att låta två skaror med hvar sin anförare, den ena klädd
i blommor och grönt, den andra i vinterdräkt, drabba emot hvarandra,
då den blomsterklädde blef segervinnare. Detta bruk har sedermera
fortleft i en lek, kallad »majgrefven och vintergrefven». Dansen kring
majstången, nu använd vid midsommartid, men ännu, åtminstone i Öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
