Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - I. Medeltidens första skede - 1. Olika konungaätter - I kristna tidens början - Östgötakonungen Svärker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE. 105
Hvad Östergötlands invånare eller Östgötafolket beträffade, hade
det helt säkert ännu icke i allo den samhörighet inbördes, som endast
ett ordnadt samhälle med ledande krafter kan gifva. Och det fick nog,
detta folk liksom andra, vid afgörande ögonblick bestämma sin hållning
och ställning efter omständigheterna för tillfället samt efter hvad själf-
bevarelsedriften kunde bjuda.
Östgötakonungen Svärker. Östgötarna hade tillsammans med sina
närmaste stamförvandter, västgötarna, gått sin egen väg, frigjort sig
från Sveaväldet och till konungar valt män bosatta i götarnas eget
land. Att den själfständighetskänsla, som än i vår tid kommer till
synes inom de olika landskapen, i äldre tider, då de hade sina egna
lagar och själfva vårdade sina angelägenheter, i ännu högre grad gjorde
sig gällande, torde vara otvifvelaktigt, liksom att de götiska landska¬
pen icke gärna sett det företräde vid konungaval, som svearna haft.
På 1130-talet gingo nu östgötarna också till val
af konung, men denna gång en ur deras egna
släkter. Den valde blef Svärker, kallad den gamle.
Föga är emellertid om honom kändt. På grund af
hans giftermål kan man förstå, att han var af för¬
nämlig ätt. I sitt första gifte hade han Ulfhild,
som före detta sitt äktenskap varit gift först med
kon. Inge II samt sedan med kon. Nils af Danmark.
I sitt andra gifte hade han en polsk prinsessa,
Rikissa, förut gift först med västgötakonungen
Magnus Nilsson samt sedan med en rysk furste.
Osämjan emellan götar och svear fortfor emel¬
lertid. Och om äfven Svärker till en tid var både
götars och svears konung, så minskades likväl
sedermera hans rike. Omkring år 1150 valde nämligen svearna sig
en egen konung vid namn Erik. Sverige hade alltså nu två
konungaätter, hvilka blifvit kallade den Svärkerska och Erikska. De
behärskade hvar sin del af landet. Östergötland, med hvad därtill
kunde höra, tillhörde Svärker. Under hela de båda konungaätternas tid
fortsatte emellertid stridigheterna emellan de båda folkstammarna. Och
än härskade en medlem af den ena och än af den andra ätten, allt efter
vunnen fördel under striderna. Det hände äfven, att olika regenter
samtidigt regerade öfver hvar sin del af landet. Östgötarna stodo natur¬
ligtvis alltid på Svärkerska ättens sida.
Under Svärkers regeringstid skall den hedniska gudstjänsten upp¬
hört i Sverige. Äfvenledes besöktes Sverige af ett påfligt sändebud,
kardinal Nikolaus, af engelsk börd, för att bl. a. härstädes inviga en
ärkebiskop. Men götar och svear kunde icke komma öfverens hvarken
om platsen för ärkebiskopssätet eller om hvem som skulle väljas. Gö-
tarne ville hafva ärkebiskopssätet i Linköping och svearne i Uppsala.
Vid hemresan lämnade därför Nikolaus pallium (fig. 109), eller det för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
